Hallå! Under den här senaste radiotystnaden har yogaforreal-bloggen firat ett år – yttre fanfarer, hyllningar och grattis kanske det inte var så gott om men den inre glädjen och stoltheten över mitt projekt känner inga gränser – inte över bloggen som sådan utan att jag faktiskt lever med mitt projekt dagligen – att i varje tanke och handling försöka att vara så närvarande och nära mig själv som möjligt och låta yogan få vara med i hela mitt liv, inte bara när jag är på mattan – yoga for real alltså.

Jag tror faktiskt, om jag ska vara ärlig, att det är skälet att mina inlägg blivit färre och färre. Bloggen har varit ett verktyg att vara nära mig själv, att dokumentera det som händer och därigenom verifiera att det faktiskt händer. Och ju mer självklart det blir att leva på det här sättet desto mindre behöver jag provtrycka mina tankar och handlingar med ord. Den inre dialogen pågår förstås ständigt (och jag har också lärt mig att få tyst på den om den blir för högljudd och tröttsam – tack och lov).

Jag brukar säga att den slående skillnaden är att jag inte känner oro längre, alltså den där molande, gnagande och förlamande oron som man till slut inte riktigt vet var den kommer ifrån eller kan sätta fingret på vad det handlar om – eller handlade om från början. Om man är uppmärksam på sig själv vet man exakt när oron, eller orsaken till den, sätter sig i systemet, det känns magen eller bröstet, och så fort det känns något där tar jag tag i det, tittar lite närmare på det och responderar på det. Ingen anledning att låta det ligga kvar och värka, låta snöbollen bli till ett isberg. Eller så finns det en anledning men då vill jag vara medveten om den för att hela tiden kunna mäta om det är värt det – är storleken på snöbollen hanterbar?.. Ärlighet är ju inte alltid enkelt och ibland kanske man måste vänta lite med att respondera pga yttre omständigheter eller någon annan människa. Javisst, allt kretsar kring dig men vi lever också tillsammans och behöver ta hänsyn till de som finns runt omkring oss.

Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att yoga handlar om medvetenhet hade jag inte fattat ett dyft. Då var yoga likamed att göra lite rörelser på en matta… Idag så oändligt mycket mer – det är allt, hela mitt liv. Okej, jag kanske fortfarande inte fattar ett dyft, det sägs att man kan inte kan se det man är, så fort det känns klart antar man direkt en ny form, men kunskapen jag fått har öppnat vägar, nya tankar, nyfikenhet och utveckling och det är en spännande resa att få vara med om som människa. Svårt – ja, men roligare än att inte göra nåt alls och se livet gå förbi… Eller som en klok sägning jag snappade upp på Insta härom dagen:

I´m not telling you it is going to be easy, i´m telling you it´s going to be worth it.

Så det är inom mig jag ser och upplever de stora förändringarna, gott så, men lite har i alla fall hänt på det yttre planet… Jag står numera i Shirsasana (huvudstående) utan stöd mot vägg!

Y som i Yoga.