Ojojoj, det blev ett långt sommarlov. Långt, ledigt, soligt och härligt!

… Abrupt slut på terminen där i början på juli – avslutade jobbet, satte mailen på auto reply, tog mitt pick och pack och nymålade tånaglar och drog iväg på semester. Hade ju inte sett barnen på två hela veckor så det blev en snabb avfärd ner till västkusten där de – och solen – väntade.

Hade som ambition att ”det här sommarlovet då ska jag ta mina yogaövningar en nivå till”. Tanken var att jag skulle öva lite extra på huvud- och handstående. Det är alltid bra att se livet ur ett annat perspektiv. Universum hade dock lite andra planer för mig så andra kvällen på semestern gjorde jag illa ryggen. Illa.

Jag skulle ju bara dra upp en gammal bäddsoffa för att lägga ett av barnen där. Sömning och trött i hela kroppen drog jag helt fel och kände direkt att ”det här var inte bra” men rullade i säng för att några timmar senare, när jag skulle vrida på mig, inse att det var helt åt helvete dåligt – Kunde. Inte. Röra. Mig. Låg där och ångestsvettades och svor och försökte andas bort det onda. Det gick inte så till slut stapplade jag upp och tog en Ipren på ett medvetet, omedvetet sätt. Till saken hör att vi hade planerat ett besök till Liseberg med kompisar dagen efter. Biljetter var bokade, väskor packade så det var inte läge att backa ur.

Nåväl. Viljan och krigaren i mig tog kommandot och såg till att jag och barnen kom till Liseberg och hasade runt där i nöjesparken för att sedan åka vidare till våra kompisars sommarställe.

Där kom jag lite ifatt mig själv och kunde börja relatera till det som hänt. Kom fram till att man kan inte nog vara rädd om sin rygg, den är bokstavligen ryggraden till livet. Och det spelar ingen roll hur mycket man säger att man ska vara rädd om ryggen – det är praktiken som gäller och att man lyssnar inåt, på kropp och själ. Man kan väl säga att jag inte lyssnade så noga där i början på semestern och att det var auto piloten som styrde och ställde. Det slutar aldrig bra. Och det vet jag ju så därför lite extra frustration, skuld och ilska på bördan. Men det går att ta sig ur det där destruktiva läget…

Vaknade tidigt nästa morgon, till en alldeles strålande sommardag. Men än var det tyst och lugnt i huset så jag gick (stapplade) ner till bryggan vid den stilla sjön, satte mig med blicken ut mot vattnet och lät solen värma min rygg utifrån medan jag sakta, sakta med fullständig närvaro och djupa andetag gjorde mina Jatthis-yogaövningar som har som syfte att mjuka upp ryggraden och alla organen inifrån.

Det gjorde djävulskt ont men det kändes ändå så skönt, som att jag tog befälet igen och var nära mig själv i kropp, sinne och själ – yogaforreal helt enkelt. Det här var dag 4 av min semester.

Efter 21 dagar var jag hel igen. Det var en spännande process att följa. Det började med att jag försökte gå mig frisk, precis som jag gjorde när jag hade diskbråck för några år sedan. Efter ett par dagar sa benhinnorna ifrån och så var det slut med det på ett tag. Så jag yogade på, efter någon vecka började jag köra lite lätt pilates och sakta, sakta blev ryggen bättre. Vissa dagar kändes det det sämre och så vände det uppåt igen – två steg framåt och ett steg tillbaka. Till slut fann alla nervtrådar tillbaka till varandra och sitt rätta ställe, det klickade till och så var det bra igen.

Det mest intressanta att följa var mitt sinne och hur jag som trots allt är hyfsat anpassningsbar och introvert plötsligt fick steppa upp och hävda mig och min rygg – inte bära, inte vara till lags, inte kämpa – och bara vara. Det blev till slut tydligt för mig att det var det jag behövde den här sommaren – stillhet och att vara i nuet. Man får inte det man vill utan det man behöver. Och det kommer till en när man bäst behöver det. Och det kan ses som en fet käftsmäll där och då men när man tagit sig igenom det kan man lära sig något av det. Och förhoppningsvis under resan också – utveckling är allt!

Och hur ledsen jag än var där på natten när jag låg och svor och förbannade min dumhet så är jag 100 miljoner gånger gladare att min kropp har förmågan att läka ihop när den går sönder och att jag kan vara närvarande i hela processen. Kropp, sinne och själ i förening, det är yoga. Så tacksam att den finns i mitt liv.

…

Idag har jag haft yoga på jobbet igen – en riktigt fin stund med mina jobbkompisar! Nu är man igång igen!

Om shanti!