I september planerar jag och min kompis Janna, som precis som jag har gått My Spirit yogalärarutbildning, ett helgretreat nära Nyköping i Sörmland – en möjlighet att dra sig tillbaka ut på landet ett par dagar innan hösten drar igång på riktigt. Vi kommer att ladda kropp, själ och tanke med ny välgörande energi.

My Spirit Yogan fokuserar på människan som en helhet och vi kommer att jobba med andning, rörelse och givande vibrationer för att komma nära vårt alldeles egna inre. Vi praktiserar lugn, skön och medveten yoga som hjälper dig att få kontakt, öppna upp och finna ditt eget utrymme och inre kraft.

Retreatet innehåller både mjuk yoga, kraftfull yoga och yogaövningar som syftar till vila och djup avslappning. Vi kommer att även att göra enklare andnings- och meditationsövningar för att visa på yogans olika delar för att leva ett liv i balans.

Maten är en stor del av retreatet och vi kommer att äta god, näringstät vegetarisk mat i olika former och med spännande smaker.

Ge dig själv lite utrymme och en kick-start inför hösten och följ med oss till Sjövik!

Sjöviks gård i hjärtat av Sörmland

Sjöviks gård i hjärtat av Sörmland

Retreatet äger rum den 4-6 september, fredag kväll till söndag eftermiddag.

Sjövik ligger 9 mil från Stockholm, strax utanför Nyköping.

Kostnaden för retreatet är 1995 kr och då ingår två övernattningar, mat och dryck samt all yoga och undervisning.

Du anmäler dig genom att skicka ett mail till eva.kk@live.se eller janna.heartcommunication.se eller hör av dig till oss om du är intresserad och vill veta mer.

… Actually I need to retreat. Need to catch up with myself and give me some peace and quiet. Need to nurture, care and connect. Need to be close to myself and my inner voice, to listen and observe. Need to catch up with what I have discovered and gained so far. Need to look at my deepest intentions and let go of things that does not serve me any longer – and perhaps need to plant some new seeds. I will nourish them and let them grow to blossom – the flower is called my life.”

Hallå och gott nytt år!

2014 har börjat bra, trampade igång det med en stilla promenad längs djurgårdskanalen den 1 januari och har sedan dess jobbat mig upp i något sorts tempo som rör sig mellan fulla ställ och total vila…

Jag vet inte hur det här ska sluta, det märks kanske av frekvensen på mina inlägg – jag har fått en ny tjänst på mitt jobb och den slukar en hel del fokus – och tid. Jag jobbar idag med HR-frågor på en av de större reklambyråerna i huvudstaden och utan att gå till överdrift så är det en del att göra… HR handlar ju om Human Resources – Humankapitalet – vilket på ren svenska är människorna – och det jag strävar efter är att säkerställa att människorna på mitt jobb blir sedda, hörda och växer i organisationen – att de mår bra!.. Eh, jag tror att jag kan slå fast att jag aldrig haft ett så intressant, utmanande,  spännande – och svårt – jobb tidigare. Men jag lär och utvecklas och det är som syre för mig…

Det är ju lite så med mig, att jag har lätt att gå in i nya saker, gå upp i aktiviteter och uppdrag och prestera. I prestationen glömmer jag bort vad som är viktigt och tappar taget om mig själv men nu har jag lagt ytterligare en dimension i mitt projekt med yogan – att inte göra det den här gången – att inte tappa taget, utan att vara närvarande och i kontakt med mig själv, i mitt jobb. Det är inte så enkelt men jag har mina verktyg som hjälper mig att leva i balans;

Meditation – inget får tillbaka mig till ‘neutral’ lika snabbt som den, gärna tillsammans med mudras – handpositioner – för att förstärka effekten. Det finns ett motstånd att ta sig dit och desto större det är, desto viktigare blir meditationen… ”You should sit in meditation for twenty minutes every day, unless you are too busy, then you should sit for an hour.” Sug på den…

Asanas och löpningen – dvs att träna kroppen är också viktiga delar, men jag är medveten om att de lätt kan bli flyktvägar om det är för mycket tryck eller motstånd. Då är det, som jag nämnt tidigare, mer givande att ta hand om de känslorna först innan man släpper på trycket genom träning (och då är glädjande nog oftast det värsta trycket redan borta…) Lycko- och måbra-hormonet endorfin som frisätts genom träning är förvisso härligt men har också den förrädiska effekten att det döljer det som ligger under ytan. När endorfinet går ner till normala nivåer igen är man tillbaka till där man började… Inte konstigt att folk blir träningsnarkomaner.

Med det sagt är att se och vara nära känslorna ett verktyg som jag också använder och i synnerhet att släppa taget om destruktiva känslor – att andas in, öppna upp och andas ut och släppa taget om allt som man inte vill gå och bära omkring på. Det blir tungt bagage efter ett tag…

Andningen är ju A och O och antagligen det viktigaste verktyget av alla – det är ju liksom alltid närvarande och inget man kan stänga av. Andningen säger ganska mycket om hur man mår i kropp och själ… Men det är också förhållandevis lätt att komma åt och göra något åt – med lite tid och övning blir det en naturlig del av livet att checka av andetaget och återställa det till ‘neutral’.

Jag gör andningsövningar – pranayamas – varje morgon och en personlig favorit är ‘Sitali’ som jag fick lära mig på ett retreat i höstas. Väldigt välgörande för fokus och klarhet.

Och så gick jag och köpte en bok till mig själv i julklapp – en bok som jag nu bär med mig som en snuttefilt – A year of living your yoga heter den.

Boktips!

Boktips!

Varje dag en ny övning för att leva livet med yogans alla verktyg – små, små saker som inspirerar och hjälper till att sätta intentioner för livet och hålla riktning och fokus i vardagen. Det är inte svårare än så – och inte lättare heller.

Namaste!

Vaknade tidigt imorse, alldeles för tidigt. Ett öppet fönster knarrade obetänksamt till på helt fel höjd i min känsliga sömnkurva, och så var det kört.

Kommenderade nattens energier ur kroppen, en efter en, och försökte somna om… Kanske slumrade jag in en liten stund innan det bleka och klara morgonljuset påkallade min uppmärksamhet igen.

Ingen lätt energi som får upp mig ur sängen utan det är med viljekraft och fokus jag går upp… Jag har en tid att passa och behöver mina timmar för förberedelse innan dess. Så trött och låg, och ärligt talat gräsligt frustrerad på att inte kunna vara i min alldeles egen energi och riktning utan dras med i gud och hela världens olika impulser och riktningar just nu – vad är det som händer?

Ger katten mat, dricker mitt citronvatten, fyller en tvättmaskin, drar igång mixern till min lilagröna morgonsmoothie, och en efter en börjar familjen titta ut ur sina krypin. Håller om, kramar och pussar god morgon men håller en medvetet låg profil för att inte gå igång för mycket på någon annans frekvens. Känner mig instabil och bräcklig, som om något kommer att ge vika eller brista vid minsta motstånd.

Bäddar in mig själv i många lager mjuka kläder från topp till tå, slänger den cylinderformade väskan över axeln och går ut genom dörren. Där inne sitter hela min familj och äter frukost men jag väljer att lämna dem och göra något annat – för mig själv. Denna ständiga slitning…

Cyklar sakta i den iskalla vinden och försöker att vara medveten om varenda meter men idag är det svårt, ett jäkla kackel inombords…

… Inne är det varmt och tryggt och Billie Hollidays röst möter mig med lite vemod, mycket känsla och någonstans även trygghet och tröst – det är okej, det kommer att bli bra.

I rummet är det varmt, stilla och alla yttre lager av kläder åker av igen. Känner mig lite rädd och osäker när jag ställer mig på mattan. Så många gånger jag gjort det här men man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att kännas… Försöker skaka det ur kroppen med några tafatta små rörelser innan jag vaknar till av kommandot ”Samasthiti” och där börjar vi dagens yogalektion… min kropp, mina tankar och min själ – jag. Jobbar mig metodiskt framåt – med intention, riktning, fokus tar jag mig igenom asana för asana, motstånd för motstånd. Låter den djupa och jämna andningen flöda genom kroppen och vara min vägvisare, här och nu.

Efter en dryg timme är vi klara och jag låter den nya spirande livsenergin förflytta sig ut i varje cell av min kropp samtidigt som jag släpper taget om allt och låter den sjunka ner mot golvet. Jag fylls av en sådan kraft, tacksamhet och nåd för att få uppleva detta. Att min kropp har det i sig. Att den kan hitta hit när den är som mest vilse – tack, tack och tack.

Ute på gatan igen, i verkligheten, går det upp för mig vad min kropp försökte få fram genom energibruset imorse. Det var som om hela mitt inre skrek: se mig, hör mig, var med mig! Och jag gjorde det. Precis enligt min intention och som jag föresatt mig tog jag mig till mattan och gav mig själv lite uppmärksamhet, närvaro, space och kärlek.

Så vad är det som får mig att göra detta, igen och igen och igen?..

Därför att jag var skör och nu är jag stark.

Därför att jag var tyngd och nu är jag lätt.

Därför att jag var kall och nu är jag varm.

Därför att jag var spänd och nu är jag mjuk.

Därför att jag var grå och nu är jag rosig.

Därför att jag var rastlös och nu är jag lugn.

Därför att jag var splittrad och nu är jag hel.

Därför att där det ekade ihåligt är det nu till bredden påfyllt.

Därför yogar jag. Bara därför.

Herrejösses, de har verkligen lyckats ticka av ALLA förekommande yoga-attribut i Robins Wrights strålande uppenbarelse till yogini i senaste avsnittet av Enlightened. Allt ifrån den självklara och frälsaraktiga uppsynen och attityden till den urtvättade tishan och de foträta, men ack så trendiga och ”must-have” Ramses-tofflorna från Birkenstock… För att inte tala om hur de använder ordet ‘jöugaaah’ HELA TIDEN – haha, obetalbart!

Fattar tag i skämskudden och skrattar hejdlöst… åt mig själv och mina gelikar. Är vi verkligen såå intensiva och… jobbiga? Ouch!!!

Tack och lov hämtar manusförfattarna hem det på slutet och jag kan pusta ut…

Andemeningen blir: Sluta skapa problem inom dig genom att jämföra dig själv med någon annan. Du är okej. Sluta älta och oroa dig så mycket – andas ut och släpp taget… Don’t worry, be happy!

Det är bra för självinsikten att se saker ur flera perspektiv (Perspective is the mother of all insights… Har någon sagt det?.. Nu sa jag det!)

Och jag kan trots allt inte låta bli att tänka att det är jag som dragit vinstlotten. Varje. Gång. Jag. Kliver. På. Mattan. Och när jag väl är där känns det som det är jag som hittat universallösningen på ett gigantiskt problem som hela världen utanför brottas med…

Namaste och godnatt!

Hallå! Under den här senaste radiotystnaden har yogaforreal-bloggen firat ett år – yttre fanfarer, hyllningar och grattis kanske det inte var så gott om men den inre glädjen och stoltheten över mitt projekt känner inga gränser – inte över bloggen som sådan utan att jag faktiskt lever med mitt projekt dagligen – att i varje tanke och handling försöka att vara så närvarande och nära mig själv som möjligt och låta yogan få vara med i hela mitt liv, inte bara när jag är på mattan – yoga for real alltså.

Jag tror faktiskt, om jag ska vara ärlig, att det är skälet att mina inlägg blivit färre och färre. Bloggen har varit ett verktyg att vara nära mig själv, att dokumentera det som händer och därigenom verifiera att det faktiskt händer. Och ju mer självklart det blir att leva på det här sättet desto mindre behöver jag provtrycka mina tankar och handlingar med ord. Den inre dialogen pågår förstås ständigt (och jag har också lärt mig att få tyst på den om den blir för högljudd och tröttsam – tack och lov).

Jag brukar säga att den slående skillnaden är att jag inte känner oro längre, alltså den där molande, gnagande och förlamande oron som man till slut inte riktigt vet var den kommer ifrån eller kan sätta fingret på vad det handlar om – eller handlade om från början. Om man är uppmärksam på sig själv vet man exakt när oron, eller orsaken till den, sätter sig i systemet, det känns magen eller bröstet, och så fort det känns något där tar jag tag i det, tittar lite närmare på det och responderar på det. Ingen anledning att låta det ligga kvar och värka, låta snöbollen bli till ett isberg. Eller så finns det en anledning men då vill jag vara medveten om den för att hela tiden kunna mäta om det är värt det – är storleken på snöbollen hanterbar?.. Ärlighet är ju inte alltid enkelt och ibland kanske man måste vänta lite med att respondera pga yttre omständigheter eller någon annan människa. Javisst, allt kretsar kring dig men vi lever också tillsammans och behöver ta hänsyn till de som finns runt omkring oss.

Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att yoga handlar om medvetenhet hade jag inte fattat ett dyft. Då var yoga likamed att göra lite rörelser på en matta… Idag så oändligt mycket mer – det är allt, hela mitt liv. Okej, jag kanske fortfarande inte fattar ett dyft, det sägs att man kan inte kan se det man är, så fort det känns klart antar man direkt en ny form, men kunskapen jag fått har öppnat vägar, nya tankar, nyfikenhet och utveckling och det är en spännande resa att få vara med om som människa. Svårt – ja, men roligare än att inte göra nåt alls och se livet gå förbi… Eller som en klok sägning jag snappade upp på Insta härom dagen:

I´m not telling you it is going to be easy, i´m telling you it´s going to be worth it.

Så det är inom mig jag ser och upplever de stora förändringarna, gott så, men lite har i alla fall hänt på det yttre planet… Jag står numera i Shirsasana (huvudstående) utan stöd mot vägg!

Y som i Yoga.

Y som i Yoga.

Ojojoj, det blev ett långt sommarlov. Långt, ledigt, soligt och härligt!

… Abrupt slut på terminen där i början på juli – avslutade jobbet, satte mailen på auto reply, tog mitt pick och pack och nymålade tånaglar och drog iväg på semester. Hade ju inte sett barnen på två hela veckor så det blev en snabb avfärd ner till västkusten där de – och solen – väntade.

Hade som ambition att ”det här sommarlovet då ska jag ta mina yogaövningar en nivå till”. Tanken var att jag skulle öva lite extra på huvud- och handstående. Det är alltid bra att se livet ur ett annat perspektiv. Universum hade dock lite andra planer för mig så andra kvällen på semestern gjorde jag illa ryggen. Illa.

Jag skulle ju bara dra upp en gammal bäddsoffa för att lägga ett av barnen där. Sömning och trött i hela kroppen drog jag helt fel och kände direkt att ”det här var inte bra” men rullade i säng för att några timmar senare, när jag skulle vrida på mig, inse att det var helt åt helvete dåligt – Kunde. Inte. Röra. Mig. Låg där och ångestsvettades och svor och försökte andas bort det onda. Det gick inte så till slut stapplade jag upp och tog en Ipren på ett medvetet, omedvetet sätt. Till saken hör att vi hade planerat ett besök till Liseberg med kompisar dagen efter. Biljetter var bokade, väskor packade så det var inte läge att backa ur.

Nåväl. Viljan och krigaren i mig tog kommandot och såg till att jag och barnen kom till Liseberg och hasade runt där i nöjesparken för att sedan åka vidare till våra kompisars sommarställe.

Där kom jag lite ifatt mig själv och kunde börja relatera till det som hänt. Kom fram till att man kan inte nog vara rädd om sin rygg, den är bokstavligen ryggraden till livet. Och det spelar ingen roll hur mycket man säger att man ska vara rädd om ryggen – det är praktiken som gäller och att man lyssnar inåt, på kropp och själ. Man kan väl säga att jag inte lyssnade så noga där i början på semestern och att det var auto piloten som styrde och ställde. Det slutar aldrig bra. Och det vet jag ju så därför lite extra frustration, skuld och ilska på bördan. Men det går att ta sig ur det där destruktiva läget…

Vaknade tidigt nästa morgon, till en alldeles strålande sommardag. Men än var det tyst och lugnt i huset så jag gick (stapplade) ner till bryggan vid den stilla sjön, satte mig med blicken ut mot vattnet och lät solen värma min rygg utifrån medan jag sakta, sakta med fullständig närvaro och djupa andetag gjorde mina Jatthis-yogaövningar som har som syfte att mjuka upp ryggraden och alla organen inifrån.

Det gjorde djävulskt ont men det kändes ändå så skönt, som att jag tog befälet igen och var nära mig själv i kropp, sinne och själ – yogaforreal helt enkelt. Det här var dag 4 av min semester.

Efter 21 dagar var jag hel igen. Det var en spännande process att följa. Det började med att jag försökte gå mig frisk, precis som jag gjorde när jag hade diskbråck för några år sedan. Efter ett par dagar sa benhinnorna ifrån och så var det slut med det på ett tag. Så jag yogade på, efter någon vecka började jag köra lite lätt pilates och sakta, sakta blev ryggen bättre. Vissa dagar kändes det det sämre och så vände det uppåt igen – två steg framåt och ett steg tillbaka. Till slut fann alla nervtrådar tillbaka till varandra och sitt rätta ställe, det klickade till och så var det bra igen.

Det mest intressanta att följa var mitt sinne och hur jag som trots allt är hyfsat anpassningsbar och introvert plötsligt fick steppa upp och hävda mig och min rygg – inte bära, inte vara till lags, inte kämpa – och bara vara. Det blev till slut tydligt för mig att det var det jag behövde den här sommaren – stillhet och att vara i nuet. Man får inte det man vill utan det man behöver. Och det kommer till en när man bäst behöver det. Och det kan ses som en fet käftsmäll där och då men när man tagit sig igenom det kan man lära sig något av det. Och förhoppningsvis under resan också – utveckling är allt!

Och hur ledsen jag än var där på natten när jag låg och svor och förbannade min dumhet så är jag 100 miljoner gånger gladare att min kropp har förmågan att läka ihop när den går sönder och att jag kan vara närvarande i hela processen. Kropp, sinne och själ i förening, det är yoga. Så tacksam att den finns i mitt liv.

Idag har jag haft yoga på jobbet igen – en riktigt fin stund med mina jobbkompisar! Nu är man igång igen!

Om shanti!

Har helt underskattat grejen med att måla tånaglarna. Tänker ”hela och rena” och tänker att det är bra så. På sin höjd kanske ett transparent rosavitt lack på sommaren – Oh så modigt.

Igår var jag på besök i undersköna butiken Sundløf Organic Skin Care och blev tipsad att just måla tånaglarna i en färg – ”transparent rosavitt är inte en färg Eva” blev jag vänligt men bestämt upplyst om. Och av samma människa – ”du som är yogalärare måste ju ha fina fötter”.

Okej, jag förstår.

Slog till på ett lilagrått lack till händerna (först höll jag faktiskt på att köpa ytterligare ett transparent rosavitt till samlingen) och hittade sedan – ja, hittade – det perfekta nagellacket till tårna hemma i badrumsskåpet. Och efter lite snabb pedikyr i morse åkte snyggaste lacket på – Paradoxal från Chanel. Och ja, jag är nöjd, toknöjd, 100% nöjd och minsann tror jag aldrig mer att mina fötter kommer att vara omålade.

chanel_paradoxal

”Yoga built these feet – Chanel painted them.” Yogaforreal – for real.

Malin Berghagen

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Marian Papp - Evidensbaserad dynamisk/funktionell yogaträning

Funktionell yogaträning och yogaträning som medicin

Naturligt Snygg

Just another WordPress.com site

Beauty Comes Clean

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Att vara någons fru

... Eller går yoga att förena med vardagen?

lilla.u

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Maria Helander

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Malin på ön

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Yoga, mat och meningen med livet

... Eller går yoga att förena med vardagen?

YogaLiv

En blogg om yoga och livet

Peppen - en blogg om veganism, yoga och hållbar livsstil.

En blogg om hälsa, hållbar livsstil och allmän pepp!