”När kråkan satte sig på en gren i pilen utanför mitt fönster när gryningen kom så hade den bestämt sig för att väcka mig. Den kraxade någon minut och jag väcktes ur min sömn. Kråkan flög iväg mot nya mål och nya människor att väcka. Människor liksom jag ställt fönstret på glänt för att få in lite svalkande nattluft.

Låg och funderade ett tag. Konstigt vad snabbt hjärnan släpper på alla tankar när logistiken tar sommarlov. Det är som den vill visa att den faktiskt fungerar alldeles utmärkt bakom alla hämt- och lämningstider, aktivitets- och middagsplaner och smutsiga små fötter som ska duschas och tänder som ska borstas. Så efter ett tag bestämde jag mig. Idag skulle jag vara Mamma Mu om nu Kråkan bestämt sig för att väcka mig. En Mamma Mu som ser världen med nyfikenhet och förundran – och barnslig glädje.  Och en Mamma Mu somnar inte om. En Mamma Mu gör något bra av de förutsättningar hon ställs inför. Förutsättningen var: Klockan är 06.00 och jag ska tvätta håret idag… Jaha, men då är det lika bra att gå ut och springa en stund innan dess.

I Valhallavägens allé blommar linden och solen mötte mig med sina första strålar. Då log jag brett – vilken härlig morgon och jag är mitt i den.

Joggade ut på Gärdet, på grusvägen vid Källhagen satt små sparvar och letade efter mat. Först trodde jag det var möss, men de hade vingar och det har ju inte möss. Uppe vid den rosa Borgen stod några bilar i karavan och i vägrenen stod några tält i vilka det hade börjat röra sig. När jag sprang förbi kunde jag se att några låg och sov i bilarna, mycket bohemiskt och lättsamt alltihop. Bilarna var märkta med loggan för ”National Geographic” och något som jag inte sett tidigare: ”Atlas for Men”… Tänk här åker en karavan runt och gör en atlas bara för män. Undrar vad de hittade på Gärdet att sätta på mans-kartan? Förmodligen Kaknästornet som en gigantisk fallos-symbol. Vid Filmhuset körde en traktor och klippte gräset. Det var något surrealistiskt över alltihop.

… Nu börjar förundran och nyfikenheten över dagen tryta. Det är dags att gå hem. Känslan som emellertid väcktes för en stund sedan är att livet – mitt i allt att vara förundrad och tacksam över – är plågsamt grymt och orättvist. Fick av en vän veta att min tidigare arbetskamrat Annika – en härlig människa, kvinna och mamma mitt i livet – gick bort i midsommarhelgen.

Gryningens tankeövningar fick därmed ett svar: Sluta aldrig drömma och förvalta livets möjligheter på bästa sätt.”

Texten här ovan är tre år gammal, men budskapet lika centralt än idag och minnet av Annika, det lever kvar i mig för alltid.