Arkiv

Rehab

Ojojoj, det blev ett långt sommarlov. Långt, ledigt, soligt och härligt!

… Abrupt slut på terminen där i början på juli – avslutade jobbet, satte mailen på auto reply, tog mitt pick och pack och nymålade tånaglar och drog iväg på semester. Hade ju inte sett barnen på två hela veckor så det blev en snabb avfärd ner till västkusten där de – och solen – väntade.

Hade som ambition att ”det här sommarlovet då ska jag ta mina yogaövningar en nivå till”. Tanken var att jag skulle öva lite extra på huvud- och handstående. Det är alltid bra att se livet ur ett annat perspektiv. Universum hade dock lite andra planer för mig så andra kvällen på semestern gjorde jag illa ryggen. Illa.

Jag skulle ju bara dra upp en gammal bäddsoffa för att lägga ett av barnen där. Sömning och trött i hela kroppen drog jag helt fel och kände direkt att ”det här var inte bra” men rullade i säng för att några timmar senare, när jag skulle vrida på mig, inse att det var helt åt helvete dåligt – Kunde. Inte. Röra. Mig. Låg där och ångestsvettades och svor och försökte andas bort det onda. Det gick inte så till slut stapplade jag upp och tog en Ipren på ett medvetet, omedvetet sätt. Till saken hör att vi hade planerat ett besök till Liseberg med kompisar dagen efter. Biljetter var bokade, väskor packade så det var inte läge att backa ur.

Nåväl. Viljan och krigaren i mig tog kommandot och såg till att jag och barnen kom till Liseberg och hasade runt där i nöjesparken för att sedan åka vidare till våra kompisars sommarställe.

Där kom jag lite ifatt mig själv och kunde börja relatera till det som hänt. Kom fram till att man kan inte nog vara rädd om sin rygg, den är bokstavligen ryggraden till livet. Och det spelar ingen roll hur mycket man säger att man ska vara rädd om ryggen – det är praktiken som gäller och att man lyssnar inåt, på kropp och själ. Man kan väl säga att jag inte lyssnade så noga där i början på semestern och att det var auto piloten som styrde och ställde. Det slutar aldrig bra. Och det vet jag ju så därför lite extra frustration, skuld och ilska på bördan. Men det går att ta sig ur det där destruktiva läget…

Vaknade tidigt nästa morgon, till en alldeles strålande sommardag. Men än var det tyst och lugnt i huset så jag gick (stapplade) ner till bryggan vid den stilla sjön, satte mig med blicken ut mot vattnet och lät solen värma min rygg utifrån medan jag sakta, sakta med fullständig närvaro och djupa andetag gjorde mina Jatthis-yogaövningar som har som syfte att mjuka upp ryggraden och alla organen inifrån.

Det gjorde djävulskt ont men det kändes ändå så skönt, som att jag tog befälet igen och var nära mig själv i kropp, sinne och själ – yogaforreal helt enkelt. Det här var dag 4 av min semester.

Efter 21 dagar var jag hel igen. Det var en spännande process att följa. Det började med att jag försökte gå mig frisk, precis som jag gjorde när jag hade diskbråck för några år sedan. Efter ett par dagar sa benhinnorna ifrån och så var det slut med det på ett tag. Så jag yogade på, efter någon vecka började jag köra lite lätt pilates och sakta, sakta blev ryggen bättre. Vissa dagar kändes det det sämre och så vände det uppåt igen – två steg framåt och ett steg tillbaka. Till slut fann alla nervtrådar tillbaka till varandra och sitt rätta ställe, det klickade till och så var det bra igen.

Det mest intressanta att följa var mitt sinne och hur jag som trots allt är hyfsat anpassningsbar och introvert plötsligt fick steppa upp och hävda mig och min rygg – inte bära, inte vara till lags, inte kämpa – och bara vara. Det blev till slut tydligt för mig att det var det jag behövde den här sommaren – stillhet och att vara i nuet. Man får inte det man vill utan det man behöver. Och det kommer till en när man bäst behöver det. Och det kan ses som en fet käftsmäll där och då men när man tagit sig igenom det kan man lära sig något av det. Och förhoppningsvis under resan också – utveckling är allt!

Och hur ledsen jag än var där på natten när jag låg och svor och förbannade min dumhet så är jag 100 miljoner gånger gladare att min kropp har förmågan att läka ihop när den går sönder och att jag kan vara närvarande i hela processen. Kropp, sinne och själ i förening, det är yoga. Så tacksam att den finns i mitt liv.

Idag har jag haft yoga på jobbet igen – en riktigt fin stund med mina jobbkompisar! Nu är man igång igen!

Om shanti!

axel

… Här ligger jag med nålar i axeln. Den är paj till följd av att jag testade i kick-boxning i höstas. Tänkte att det skulle ge med sig med lite vila och värme, men tyvärr, det blev bara värre under julledigheten.  Några reflektioner över detta från mitt horisontalläge…

Akupunktur är otroligt givande för mig. Känner många som inte förstår grejen med att få nålar instuckna i kroppen och just den lilla detaljen kanske inte är så kul om man är sprut- eller stickrädd. Men med fokus och andning kommer man långt… Känner också många som säger att det inte gett dem ett dugg. Så kan det absolut vara och det kan bero på att man inte hittat riktigt rätt – både vad gäller punkterna och akupunktör – eller gett behandlingen den tid som behövs. Det kan ju ta några gånger innan en inflammerad led blir frisk igen…

De facto har akupunkturen sitt ursprung i traditionell kinesisk medicin. Inom den skolan kallas människans livskraft för qi (det som inom yogatraditionen kallas prana). Vid sjukdom är qin störd och med akupunktur kan jämvikten och flödet av qin balanseras. Genom att sätta nålar på utvalda punkter på kroppen frisätts energi som påverkar obalansen i området. Behandlingen frisätter bl a hormonet endorfin som kopplas till smärtlindring och välmående och påverkar vidare kroppen till jämvikt, bl a påverkas lymf- och blodflöde, inre organ samt immunförsvaret. Akupunktur har även en tydlig lugnande verkan. (Fakta hämtad från Akupunkturförbundets hemsida.)

Den lugnande effekten kan jag intyga då jag fick akupunktur under min första förlossning för att få vila en stund. När barnmorskan kom med förslaget att jag skulle sätta mig bakåtlutad i sängen och slappna av bara stirrade jag på henne och sa nåt i stil med ”DET händer inte!” Trots denna skepsis fick hon dit mig på något sätt och placerade ut några nålar och – hokus pokus eller inte – jag satt i den där sacco-säcken i ett par timmar och slumrade t o m till (och bebisen kom till slut, men det är en annan historia).

Kan även intyga den läkande kraften då min andra axel, som haft exakt samma skada, läkte fint med 6 behandlingar tillsammans med lite ultraljudsbehandling.

Den fantastiska människan som fått jobba med de allra flesta av mina skador under åren är min sjukgymnast Annika. Jag har, tack och lov, inte behövt gå till henne på ett par år och när det nu var dags igen funderade jag på hur jag skulle tackla problemet. Var det t o m givande att söka mig någon annanstans? Efter diverse tankeövningar kom jag fram till att det inte var det. Så otroligt glad och tacksam över att jag kom fram till det beslutet. Här har jag ju en person som känner mig utan och innan och vet vad jag varit igenom och hur min kropp fungerar på olika behandlingar. Hon kunde ju snabbt besvara frågan om min nya skada var densamma som min tidigare och attackera problemet direkt. Så här är vi nu, med nålar i axeln…

En sak till bara, för alla er som undrar över det här med kick-boxning och hur jag hamnade där. Inga konstigheter egentligen: Det är flera tjejer på jobbet som kör den utmanande träningen och jag tänkte att jag skulle testa en ny sport. Jag behöver bli starkare, både mentalt och i coremusklerna… Dock måste jag nog revidera mitt beslut eftersom kick-boxningen har fått konsekvenser för mitt yogapraktiserande – nyckelövningen chaturanga/armhävningen som är essentiell i ashtangayogan är helt otänkbar i mitt tillstånd – och det känns helt värdelöst faktiskt. Mannen säger ”vad var det jag sa” men det hjälper ju föga. Det som hjälper är att vara precis här och nu och handla efter rådande omständigheter – abhyasa och vairagya – fokus och oreaktivitet, hela tiden. Mitt fokus just nu är att bli bra i axeln!

… Allt detta hann jag tänka idag, på den där behandlingsbänken. Sen, vidare till jobbet för en ny dag.

För exakt fem år sen var jag en spillra av mig själv, ett offer i en tung och trång offerkofta och mitt allra sämsta jag. Det här var inget jag såg speciellt nyktert på då, utan det mesta gjordes utifrån slentrian och desperation. Jag slog och sparkade och spred missnöjet runt omkring mig, och i mig, men ofta med fel verktyg och vokabulär.

Viljan och önskan att räcka till för barn, man, föräldrar, vänner, arbetskamrater – allt och alla – överröstade känslan av misslyckande och istället börja skala ner och säga ifrån.

Upplevelsen var att jag gick från en krigszon till en annan och kände aldrig att jag kunde koppla av, koppla ner. Endast på jobbet var jag lugn. Där hade jag koll, manövrerade kunder och projekt hit och dit och visste exakt hur allting skulle vara. Fick uppskattning och bekräftelse och tog på mig ännu mer ansvar och jobb för att visa hur mycket jag kunde prestera och hur duktig jag var. Själva jobbet gjorde jag nattetid för dagarna gick åt att vara behjälplig och till hands för alla andra och deras frågor och agendor.

Jag var så slut i huvudet. Fick diagnosen utmattningsdepression men inte ens då tog jag tag i bitarna. För jag kraschade aldrig helt utan balanserade bara på gränsen till avgrunden.

Sprang hos husläkaren och företagsläkaren omvartannat. Var det inte en misstanke om förstadie tlll hjärtinfarkt så var det diskbråck. Hela kroppen skrek: JAG ORKAR INTE JAG VILL INTE JAG KAN INTE! Jag hörde nog men upplevde att jag satt fast och kunde inte ta mig ur stressens sönderslitande grepp.

Jag kunde inte ens ta upp en självhjälpsbok utan att börja grina. Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen så här illa?” och ”hur ska jag ta mig härifrån?” Det var inga dåliga böcker, problemet var bara att sjumilaklivet till att må bättre var för långt och övermäktigt för att jag ens skulle orka börja gå.

Vid det här laget vet de flesta att det finns positiv/genererande stress och negativ stress. Den positiva får oss att vara på tå och hantera det vi står inför. Med för mycket och långvarig – negativ – stress bryts kroppen istället ner och man agerar sällan som den skarpaste kniven i lådan. Det logiska sinnet lägger ner och man springer på fel bollar och tar diverse irrationella beslut.

När man är där har man väldigt svårt att se klart på situationen och att ta fram konkreta och hållbara handlingsplaner. Man kämpar på och hoppas nånstans bara att det ska ordna sig… Eller så inser man att det kommer inte bara att ordna sig, isåfall är det jag som måste se tlll att det ordnar sig. Jag måste höja blicken, ta ut ny kurs och styra om det här ruskigt stora hangarfartyget som kallas livet, ta ansvar för mig själv och mitt liv – stå upp för mig själv för helvete!

Så hur tog jag mig därifrån? Grunden till det tror jag ligger i att jag alltid vetat att jag har kraften inom mig, jag har bara haft så svårt att lita på min inre röst och till slut slutat att lyssna på den och därmed tappat bort mig själv. Men det finns faktiskt några konkreta saker som jag tagit tag i och lagt lite tid och kraft vid. Med gott resultat måste jag säga för att lätta upp detta mörker.

Se situationen och ställ frågor till dig själv
Det här har jag fått lära mig på utbildningen jag går nu. Att det är lätt att hamna i ett tillstånd av polaritet där man går från det ena läget till det andra och tillbaka igen och ser till slut ingen väg ut ur geggamojan. Att öppna ögonen och börja ställa frågor är att medvetandegöra situationen och första steget att ta sig ur den. Så lyft blicken och se till att få perspektiv på tillvaron.

Prata med någon
Prata med någon du har förtroende för men inte för starka känslomässiga band till. En förälder eller en partner är vid det här laget så oroliga för dig och det är svårt att förhålla sig objektiv och klartänkt i det läget. Beroende på vad stressen i grunden handlar om kan det vara läge att ta hjälp av en klok vän, en chef, en mentor eller kanske en terapeut.

Skaffa intressen UTANFÖR jobbet
Om du känner dig som ett frågetecken eller helst svarar ”jobbet” på frågan om dina intressen är du förmodligen i riskzonen för utbrändhet. Visst, det är många fler parametrar som ska bedömas här men människan behöver koppla av från arbete för att fylla på och samla ny kraft. Här handlar det om att sysselsätta själen, att ge själen något den gillar och kan känna trygghet och glädje i så att sinnet och egot får mindre och mindre utrymme för att till slut hålla tyst, om inte alltid, så iallafall när du seglar, springer, yogar, knypplar, lagar mat, kramas… eller bara är i det tillstånd där själen lyfter.

Bryt ihop och kom igen
Om du är ledsen, frustrerad, ilsken eller trött, tillåt dig att vara i den känslan och uppleva den till 100% istället för att hoppa ur för att du blir rädd för att förlora kontrollen. Det är okej. När känslan klingar av, det tar faktiskt inte så lång tid, så öppnar sig ett utrymme för lugn och frid, och kanske till och med glädje. Det är när du trycker undan känslan det uppstår en blockering i kroppen och blockeringar läggs på spänningar och till slut är kroppen helt slut och då är min personliga erfarenhet att det tar ett tag att komma ur det där förlamande läget. Mig har det tagit fem år. Fyra år av nedbrytning och fem år av uppbyggnad – det är många dagar jag kunde gjort något roligare med.

Nu har jag valt att som min examensuppgift skriva en uppsats om ämnet kopplat till yogan och dess positiva inverkan på stress. Förhoppningsvis kan mitt arbete hjälpa någon som kravlar runt på botten av sig själv och bara vill hitta utrymme och börja leva – inte bara överleva.

Finns det liv finns det hopp.

fotbadHär sitter jag och plaskar med fötterna… Vattnet ser lite skumt ut men det är bara blomblad som flyter omkring. De gör sig säkert bättre i en emaljerad badbalja utomhus på förstutrappan en sommardag… men nu är det som det är och man kan ju blunda och drömma sig bort…

undervattensbild

Ooops! Och det hade kunnat sluta olyckligt för här kommer bildbeviset från när kameratelefonen föll i badkaret. Plums sa det, men den överlevde! Kul ändå att den passade på att knäppa en bild under den sekunden den låg därnere.

Tänkte iallafall att jag skulle skämma bort dom här lirarna efter att de varit instängda bakom strumpor och kängor en tid nu. Eftersom jag håller på med barfotaaktiviteter så är det lite trevligt att göra det då och då, inte bara för min egen skull. För jättemånga år sedan hade jag problem med mina fötter men efter att ha skämt bort dem med sulor, formgjutna inlägg och MBT-skor i ett par år så blev de glada igen.

Man ska vara snäll mot sina fötter (liksom hela sin kropp såklart). De ska bära runt på oss hela livet. Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår tills något går fel och det gör ont, då blir det plötsligt smärtsamt påtagligt hur viktiga de små tossarna är. Själv fick jag problem med s k hälsporre när jag var gravid för ett 10-tal år sedan. Jag blev tyngre och tyngre och mina fötter liksom pressades ut. Det låter ju helt otroligt, men jag gick från en 39:a till en 40:a i samband med graviditeterna så det är ändå en rimlig förklaring. Jag fick också höra att det finns ett enzym som bryter ner fettet i trampdynorna och på det sättet blir de plattare och därmed mer känsliga.

Sedan dess har jag slutat med att gå i Converse och andra helt platta skor dag ut och dag in, de mår helt enkelt inte bra av det. Jag växlar mellan höga och låga klackar, går helst i Birkenstock hemma och pysslar om dem med fotbad då och då, smörjer in dom varje dag (jo minsann!)

Lilla Bruket badsalt och fotskrubb

Idag använder jag dom här fina och härliga produkterna från Lilla Bruket – badsaltet med blomblad luktar helt fantastiskt (vet inte vad det är med Geranium men den doften är alldeles beroendeframkallande). Den handgjorda tvålen med inbyggd pimpsten aktiverar och skrubbar liv i trötta fötter. Efter badet smörjer jag in dem med den favoritfotkrämen, som jag skrivit om här.

Sedan måste man ju säga att yogan är bästa gymnastiken och styrketräningen för fötterna. Positionerna har inverkan på olika organ och kroppsdelar och i stort sett alla asanas är fötterna med på något sätt – energin ska ju gå från topp till tå. När man står på fötterna ska alla fyra hörn vara aktiverade – stortå, lilltå och hälens båda hörn och man kan tänka sig att kraften kommer ända nerifrån fötterna och jorden de står på. Balansövningarna bygger upp ytterligare styrka och uthållighet i fötterna. Den här är perfekt för syftet.

På tal om det. Från och med nu är det bara yoga som gäller, hela helgen. Imorgon kl 9 kör vi igång och på söndag kl 18 är det slut för den här helgen. Så jag checkar ut härifrån ett tag nu. Hej så länge!

Fötter på Sandhammaren

Aldrig är mina fötter så glada som på sommaren, nakna på en sandstrand.

… Vad hittar man då på med en rygg som förvisso är hel men som gör ont, och har gjort det ett tag? Jag har lärt mig att leva med att min rygg meddelar sig i olika grad av smärta och när det är dags att ingripa på riktigt.

Det som jag behöver få bukt med nu är en molande värk och någon sorts nervpåverkan i nivå med L3-L5 av lumbalkotorna, ländryggen även kallad. Går hos en naprapat specialiserad på löpning därför att jag fick för mig att det hade något med min joggning att göra. Det var en ganska världsfrånvänd diagnos av mig eftersom det visade sig att det mesta har med yogan att göra. Missförstå mig rätt, yoga är bland det bästa man kan göra för ryggen, om man använder den på rätt sätt och utgår från sin egen kropps begränsningar och möjligheter. Mina begränsningar är att jag i grunden är överrörlig i lederna och har för lite kärnmuskulatur kring ryggraden som kan hjälpa till att säga stopp och sätta gränser när kroppen vill röra sig ut i ytterlägen. Det är där jag måste passa mig, ha full kroppskontroll och vara närvarande i rörelserna. Att känna in kroppen och veta skillnaden på utmaning och överprestation. Man lär sig efter ett tag skillnaden på smärta – och smärta. I vissa positioner är känslan givande och smärtan är som ett gummiband som leder någon vart i takt med andningen. Andra positioner gör bara ont, stumt ont som att något inte vill ge med sig och håller på att gå sönder. Då är det stopp! Så djupa vridningar av ryggraden och Utthita Trikonasana (en favorit) som jag fått modifiera för att den gör så ont är förbjudna tills vidare…

Ett halvår har han sagt, Naprapaten Joseph, så får vi se vad det ger. Och samtidigt – tadaa – ska det jobbas upp coremuskulatur kring ryggraden, och löpsteg.

Tre basövningar har jag fått utöver det pilatesprogram som jag kört under flera år för att stärka mage och rygg.

1. Plankan. Armbågarna ska vara i position rakt under axlarna och nacken i rak linje med ryggraden. Rumpa, lår och mage ordentligt spända hela tiden.

Plankan

2. Excentriska sit ups. Som en vanlig sit up men benen är ordentligt böjda, får ta spjärn med tårna. Armarna hålls i kors över bröstet eller på axlarna och jobba bara på nervägen, men då väääldigt långsamt och kontrollerat medan man också håller mag- och rotlås (knip alltså).

sit up

3. Stå på alla fyra. I grundpositionen hålls nacken i linje med ryggraden och magen avslappnad utan att svanka. Sedan spänner man magen ”drar åt bältet ordentligt” och håller samma position i ryggen som utgångsläget och håller ca 30 sek.

på alla fyra

Och så varvar jag övningarna 1, 2 och 3, beroende på tid, lust och ork.

Har aldrig brytt mig om mitt löpsteg utan joggar för att det är skönt och ger en enorm energikick och frihetskänsla. Fick dock några små tips av Joseph som jag tar med mig ut i spåret;

1. Håll överkroppen upprätt i rak linje från rot till topp. Tippa varken bakåt eller framåt.

2. Håll rot- och maglås, dvs knip och håll in magen.

3. Istället för att som jag, skjuta på med bakfoten så att löpsteget blir som skutt framåt, ska låret dras upp i riktning mot magen så att benen bildar en 4:a från sidan (den syns när man speglar sig). Då blir det en bättre utväxling på löpsteget. Det här sista var lite överkurs, och ganska så jobbigt om man ska springa några kilometer men jag har börjat med att träna på detta någon kilometer och sedan varva med min vanliga skuttlöpning.

löpstegsövning

Med lite god vilja kanske man kan se 4:an som jag gör med mina ben.

Det, var det.

Nilla's Kitchen

mat som älskar dig tillbaka

Malin Berghagen

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Naturligt Snygg

Just another WordPress.com site

Beauty Comes Clean

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Att vara någons fru

... Eller går yoga att förena med vardagen?

lilla.u

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Maria Helander

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Malin på ön

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Yoga, mat och meningen med livet

... Eller går yoga att förena med vardagen?

YogaLiv

En blogg om yoga och livet

Peppen - en blogg om veganism, yoga och hållbar livsstil.

En blogg om hälsa, hållbar livsstil och allmän pepp!