Vaknade tidigt imorse, alldeles för tidigt. Ett öppet fönster knarrade obetänksamt till på helt fel höjd i min känsliga sömnkurva, och så var det kört.

Kommenderade nattens energier ur kroppen, en efter en, och försökte somna om… Kanske slumrade jag in en liten stund innan det bleka och klara morgonljuset påkallade min uppmärksamhet igen.

Ingen lätt energi som får upp mig ur sängen utan det är med viljekraft och fokus jag går upp… Jag har en tid att passa och behöver mina timmar för förberedelse innan dess. Så trött och låg, och ärligt talat gräsligt frustrerad på att inte kunna vara i min alldeles egen energi och riktning utan dras med i gud och hela världens olika impulser och riktningar just nu – vad är det som händer?

Ger katten mat, dricker mitt citronvatten, fyller en tvättmaskin, drar igång mixern till min lilagröna morgonsmoothie, och en efter en börjar familjen titta ut ur sina krypin. Håller om, kramar och pussar god morgon men håller en medvetet låg profil för att inte gå igång för mycket på någon annans frekvens. Känner mig instabil och bräcklig, som om något kommer att ge vika eller brista vid minsta motstånd.

Bäddar in mig själv i många lager mjuka kläder från topp till tå, slänger den cylinderformade väskan över axeln och går ut genom dörren. Där inne sitter hela min familj och äter frukost men jag väljer att lämna dem och göra något annat – för mig själv. Denna ständiga slitning…

Cyklar sakta i den iskalla vinden och försöker att vara medveten om varenda meter men idag är det svårt, ett jäkla kackel inombords…

… Inne är det varmt och tryggt och Billie Hollidays röst möter mig med lite vemod, mycket känsla och någonstans även trygghet och tröst – det är okej, det kommer att bli bra.

I rummet är det varmt, stilla och alla yttre lager av kläder åker av igen. Känner mig lite rädd och osäker när jag ställer mig på mattan. Så många gånger jag gjort det här men man vet aldrig vad som väntar eller hur det kommer att kännas… Försöker skaka det ur kroppen med några tafatta små rörelser innan jag vaknar till av kommandot ”Samasthiti” och där börjar vi dagens yogalektion… min kropp, mina tankar och min själ – jag. Jobbar mig metodiskt framåt – med intention, riktning, fokus tar jag mig igenom asana för asana, motstånd för motstånd. Låter den djupa och jämna andningen flöda genom kroppen och vara min vägvisare, här och nu.

Efter en dryg timme är vi klara och jag låter den nya spirande livsenergin förflytta sig ut i varje cell av min kropp samtidigt som jag släpper taget om allt och låter den sjunka ner mot golvet. Jag fylls av en sådan kraft, tacksamhet och nåd för att få uppleva detta. Att min kropp har det i sig. Att den kan hitta hit när den är som mest vilse – tack, tack och tack.

Ute på gatan igen, i verkligheten, går det upp för mig vad min kropp försökte få fram genom energibruset imorse. Det var som om hela mitt inre skrek: se mig, hör mig, var med mig! Och jag gjorde det. Precis enligt min intention och som jag föresatt mig tog jag mig till mattan och gav mig själv lite uppmärksamhet, närvaro, space och kärlek.

Så vad är det som får mig att göra detta, igen och igen och igen?..

Därför att jag var skör och nu är jag stark.

Därför att jag var tyngd och nu är jag lätt.

Därför att jag var kall och nu är jag varm.

Därför att jag var spänd och nu är jag mjuk.

Därför att jag var grå och nu är jag rosig.

Därför att jag var rastlös och nu är jag lugn.

Därför att jag var splittrad och nu är jag hel.

Därför att där det ekade ihåligt är det nu till bredden påfyllt.

Därför yogar jag. Bara därför.