Vet ni vad det är för ovanligt med den här bilden?..

Det är vårt matrum en vardagsmorgon klockan halvåtta. Vanligtvis sitter här en massa människor (nåja, två vuxna och två barn) och stökar och bökar på morgnarna men förra veckan blev det sommarlov på riktigt för barnen som fick åka till farmor och farfar och Maken följde med några dagar. Och då blev det tyst här hemma. Ovanligt tyst och tomt.

Tanken att ha fyra hela dagar för sig själv svindlar. Oändliga oceaner av egen tid. Det är lyxigt, på gränsen till förbjudet.

Det har funnits en tanke på att komma ifatt är hemma, men vad är det – ”ifatt”? Det är en rest ifrån mitt förra liv när man skulle bli klar med allt; springa, springa och springa och hinna, hinna och hinna. Nu får det vara som det är. Jag hinner tids nog…

Men en sak hade jag bestämt mig för att göra och det var att rensa gamla pappershögar för det ligger så enormt mycket tung och stillastående energi där. Så därför fick de flytta fram på matrumsbordet för att påminna mig lite om verkligheten och inte tappa greppet helt.

Det blev fyra bra dagar.

Förvisso fullt med jobb på dagarna men kvällarna tillbringades i soffan med middag och film och en massa glass. Morgnarna med yoga eller jogg, men utan planering och logistik. En mysig kväll tillsammans med en kompis och en hel lördag på stan. Strosade runt, kollade i affärer, hamnade på Konst och Folk på söder där de har så fina saker. Köpte en tavla till Maken i födelsedagspresent och ”fick” en tavla till mig (är man medlem så får man ett grafiskt blad på köpet så att säga – det känns ju praktiskt taget som man får en tavla alldeles gratis!)

En alldeles egen himmel till mig

Och en fågel till Maken

Nya kuddar till gamla trädgårdsstolar

Och årets sommarklänning till mig.

Och idag vände vi blad på kalendern och vad hittade vi där: En alldeles tom månad! Inte en enda grej inbokad – man bara skakar på huvudet och fattar knappt att det är sant.

Förresten, det där jag skrev om längtan för ett par veckor sedan här, det gäller inte nu. Inte när det kommer till barnen som är bortresta – då är längtan en del av dealen och bara att acceptera.

Saknar dem och deras mjuka kinder och trassliga hår – tjafs och tjat, inte så mycket – men skrattet, fnittret, pratet som bubblar och aldrig tar slut, tyngden av dem i mitt knä med huvudet mot mitt bröst och att vara nära när man vill.