Låg och funderade ett tag. Konstigt vad snabbt hjärnan släpper på alla tankar när logistiken tar sommarlov. Det är som den vill visa att den faktiskt fungerar alldeles utmärkt bakom alla hämt- och lämningstider, aktivitets- och middagsplaner och smutsiga små fötter som ska duschas och tänder som ska borstas. Så efter ett tag bestämde jag mig. Idag skulle jag vara Mamma Mu om nu Kråkan bestämt sig för att väcka mig. En Mamma Mu som ser världen med nyfikenhet och förundran – och barnslig glädje. Och en Mamma Mu somnar inte om. En Mamma Mu gör något bra av de förutsättningar hon ställs inför. Förutsättningen var: Klockan är 06.00 och jag ska tvätta håret idag… Jaha, men då är det lika bra att gå ut och springa en stund innan dess.
I Valhallavägens allé blommar linden och solen mötte mig med sina första strålar. Då log jag brett – vilken härlig morgon och jag är mitt i den.
Joggade ut på Gärdet, på grusvägen vid Källhagen satt små sparvar och letade efter mat. Först trodde jag det var möss, men de hade vingar och det har ju inte möss. Uppe vid den rosa Borgen stod några bilar i karavan och i vägrenen stod några tält i vilka det hade börjat röra sig. När jag sprang förbi kunde jag se att några låg och sov i bilarna, mycket bohemiskt och lättsamt alltihop. Bilarna var märkta med loggan för ”National Geographic” och något som jag inte sett tidigare: ”Atlas for Men”… Tänk här åker en karavan runt och gör en atlas bara för män. Undrar vad de hittade på Gärdet att sätta på mans-kartan? Förmodligen Kaknästornet som en gigantisk fallos-symbol. Vid Filmhuset körde en traktor och klippte gräset. Det var något surrealistiskt över alltihop.
… Nu börjar förundran och nyfikenheten över dagen tryta. Det är dags att gå hem. Känslan som emellertid väcktes för en stund sedan är att livet – mitt i allt att vara förundrad och tacksam över – är plågsamt grymt och orättvist. Fick av en vän veta att min tidigare arbetskamrat Annika – en härlig människa, kvinna och mamma mitt i livet – gick bort i midsommarhelgen.
Gryningens tankeövningar fick därmed ett svar: Sluta aldrig drömma och förvalta livets möjligheter på bästa sätt.”
Texten här ovan är tre år gammal, men budskapet lika centralt än idag och minnet av Annika, det lever kvar i mig för alltid.
Sommarspring, chiafrön och Gröna lund
Sommarlovstider betyder sova-lite-längre-på-morgonen-tider, men inte för mamman som passar på att springa lite innan barnen ska vakna och iväg på diverse aktiviteter.
Denna underbara morgon var det fler än jag som var ute och sprang… Nere vid Djurgårdsbrunnskanalen var det packat som en vanlig söndag förmiddag och jag fick kolla klockan för att vara säker på att det inte var jag som hade försovit mig… Otroligt mycket folk!
Men det är ju nu det är som finast och i det här landet får man passa på om man vill njuta av ljuset och värmen och pass opp! Snart blommar linden i Valhallavägens allé och då gäller det att njuta lite extra så länge det varar.
Den här morgonen kände jag en svag hint av Jasmin (Schersmin?) i luften i ”Bennys backe” men jag var så fokuserad på att ta mig uppåt och framåt så hann inte riktigt ta in detta till fullo. Men snart har vi alltså en doftexplosion ute i naturen… B O O M!
Pinnade på i så pass bra fart att jag fick ett nytt meddelande från Runkeeper – bästa farthållningen ever. Det sägs att jag springer längre och snabbare än förra året vilket är glädjande.
Rakt fram…
Titta åt höger…
… och titta lite närmare.
Hemma igen gjorde jag en smoothie där jag krängde ner ett par teskedar av de här små rackarna.
Chiafrön heter dom och är verkligen ena små rackare, dels för att de är ÖVERALLT om man som vi, råkade förstöra pipen på paketet, och dels för att de måste vara den ultimata råvaran – fullproppade med bra fetter, protein, kostfiber och antioxidanter. Två teskedar räcker t ex för att täcka dagsbehovet av alfa-linolensyra och Omega 3!
Fröna dök upp på min radar för några år sedan när Maken läste om Tarahumaraindianderna i boken Born to Run. De sägs dricka öl och käka chiafrön och springer sedan i timmar – lever ett gott liv helt enkelt.
Nu ska jag läsa på lite mer om denna superfood, och framför allt plocka upp lite bra recept så får vi se vad det kan bli av det. Återkommer…
Ett litet frö med stor potential.
Och igår hörrni – då var jag och familjen på Grönan och jag passade på att åka ”världens högsta slänggunga”. Upplevelse? Ja. Hissnande? Ja. Utsikt? Ja. Blåsigt? Ja. Kul?.. Nä, inte så värst. Men Grönan med familjen, det är vansinnigt roligt!
Titta uppåt.
Morgontur i ur och skur
Det ska sägas från början i detta inlägg: Detta är ingen löparblogg, är inte tänkt som en sådan och kommer inte att bli. Det finns andra som gör det så mycket bättre än jag, t ex den här fenomenala människan – min kompis Tove. Hon springer Stockholm Marathon idag och oj vad det ska hejas och tjoas när hon flyger fram genom stan!
Ändock. Jag gillar att jogga, det ligger en sån enorm frihet och endorfinfrigörelse i den sysselsättningen och man mår helt enkelt lite bättre när man sprungit en bit. Tänker på en gammal reklamkampanj från Adidas som gick typ såhär; ”jag gillar kakor, därför springer jag” eller ”jag har problem, därför springer jag – ifrån dom”.
En annan dag ska jag skriva lite om den andra aspekten av att springa – att man ska vara rädd om sin prana/livsenergi – men idag får ni följa med på min tur…
… som börjar här! Fantastisk start på morgonjoggen; grusväg, allé omgärdad av träd i varierad skrud beroende på årstid och ett lite lagom sus från bilarna som kör på Valhallavägen, trots den tidiga timmen. Är det sommar doftar det helt ljuvligt från de blommande lindarna. Måste upplevas!
Här börjar man förnimma det som komma skall; solen, ljuset och friheten av att ha hela öppna Gärdet framför sig. Dessutom till en doft av nybakat från Valhallabageriet.
Här har jag fått lätta på trycket en gång för länge sedan. I ett akut läge steppade jag faktiskt rakt ut i bushen och utförde mina behov. Finns säkert på bildupptagning eftersom en stor och viktig ambassad ligger nästgårds. Förmodligen satte de morgonkaffet i vrångstrupen därinne, stackarna…
På den här raksträckan brukar jag pinna på i ett bra tempo. Med solen i ansiktet tänker jag att den ska bränna mitt träelement lite lagom så att det håller sig på en bra nivå (eld förgör trä). Ibland har någon hunnit före mig (!?) och klippt gräset, då doftar det varm sommar och blir ännu lite härligare. Tempoökningen avslutas med en lätt lutning uppför när man springer förbi Tekniska, därefter blir tempot lite lugnare, ett tag.
Inte förrän Falun Gong-arna står här i sina svettvänliga dräkter, mitt i solen, inte förrän då är det riktig sommar. Så det är inte riktigt sommar än…
Sen springer jag igenom den här dungen bara för att det är så härligt att springa bland träden.
Sen blir det nedförsbacke, den enda. Jag gillar uppförsbackar mycket mer än nedförsbackar. Vet att man ska släppa på och bara låta benen gå och liksom ramla på nedåt men jag håller emot, måste vara kontrollbehovet inom mig.
Efter ett tag väntar allén tillbaka hemåt igen. Ungefär här brukar jag möta ännu en morgonpigg löpare, med en härligt originell löpstil; flaxande och samtidigt älgande och med något jagat i blicken. Han springer snabbt och bakom honom ligger alltid en air av mjukmedel… En fräsch kille helt enkelt.
Framme! Tillbaka där vi började – 6 nätta kilometer, varannan eller var tredje dag… Okej då, 7 km kanske det också blir ibland.
Sen jag började fila på det här inlägget har jag börjat springa andra vägar också – kors och tvärs och hit och dit – och lägga på någon kilometer då och då, när kroppen vill ha det så. Mycket sällan får telefonen/kameran följa med av skälen ni ser ovanför – svårt att fokusera både på spring och bildupptagning och det får bli som det blir.
Motvind, två high fives och peppen!
Började söndagen med en cykeltur på Gärdet tillsammans med äldsta dottern. Härligt att cykla tillsammans i solen ner till Djurgårdskanalen där vi satt och tittade på änder och kanadagäss som våryra höll på att krocka med båtar och roddare – allt i en salig blandning och humoristiskt kommenterat av en djur- och naturkär 11-åring… Livet blir knappast bättre än så.
Här är hon – den skojfriska 11-åringen!
Så gårdagens springtur fick vänta till sena eftermiddagen och då hade vinden tilltagit och det var ganska jobbigt att springa. Efter några kilometer mötte jag vännen Åsa i motsatt riktning och fick till en bra high five. Kort därefter kom ett gäng japanska turister som också ville high fivea – en kort man fick upp en hand precis när jag sprang förbi och det var bara att smasha in den!
Sprang några ytterligare meter i Lill Jansskogen och fick ihop 8690 stycken metrar igår. Det vet jag därför att just igår tog jag med mig telefonen med Runkeeper för att se hur långt jag springer egentligen. Gillar inte känslan av att springa med telefonen och en massa teknik men supernöjd med resultatet. Har absolut ingen ambition eller vision med min löpning utan springer för att jag tycker att det är så skönt och avkopplande, och att närma sig milen känns helt otroligt och faktiskt inte så långt borta… Och kort därefter kom ett peppigt meddelande från Runkeeper:
Kul att det är fler som gläds över mina framgångar!
Samma, samma fast olika
Så trött när jag vaknade imorse. Avslutade gårdagen med middag hemma hos Karin som jag gick yogalärarutbildningen tillsammans med – så mysigt att träffas och prata vidare, om allt.
När jag kom hem hade jag piggnat till så pass att jag satte på tv:n och blev sittande… Trots den sena timmen valde jag att sitta kvar och titta på dramat 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, om illegal abort i Ceaucescus Rumänien. Tyngre och svartare än så blir det knappast och jag satt där och ångestsvettades över det filmens huvudpersoner upplever, i flera olika dimensioner. Helt överjävligt hur man som gravid tjej tvingades in i ett låst läge där döden var en av de möjliga utgångarna. Det värsta är att det inte är imperfekt utan i högsta grad presens för så många tjejer och kvinnor i världen. Bortsett från den enorma stress och ångest som detta måste innebära är det helt horribelt och jag blir förbannad över att tjejer måste utsätta sig för den risken som en sådan abort innebär. Det får bara inte existera!
….
Det där med att springa in helgen på fredagskvällen var ju inte så dumt så det fick bli en favorit i repris. Skickade iväg Mannen och ungar på fotboll och kalas och begav mig ut på en tur över Gärdet och längs Djurgårdskanalen… Glad och tacksam över att ha detta så nära inpå knuten! Att ha friska ben att springa med och frihet att röra mig hur och var jag vill.
Och även middagen blev en favorit i repris fast nu som hemköpt variant – Beirut Cafés vegetariska sallad med Mjaddarah med extra Labneh som är en tjock yoghurtsås och Hummus (kikärtsröra) som nog får betecknas som någon form av svensk husmanskost idag.
Nu får helgen börja!
yogaforreal 