Morgontur i ur och skur

Det ska sägas från början i detta inlägg: Detta är ingen löparblogg, är inte tänkt som en sådan och kommer inte att bli. Det finns andra som gör det så mycket bättre än jag, t ex den här fenomenala människan – min kompis Tove. Hon springer Stockholm Marathon idag och oj vad det ska hejas och tjoas när hon flyger fram genom stan!

Ändock. Jag gillar att jogga, det ligger en sån enorm frihet och endorfinfrigörelse i den sysselsättningen och man mår helt enkelt lite bättre när man sprungit en bit. Tänker på en gammal reklamkampanj från Adidas som gick typ såhär; ”jag gillar kakor, därför springer jag” eller ”jag har problem, därför springer jag – ifrån dom”.

En annan dag ska jag skriva lite om den andra aspekten av att springa – att man ska vara rädd om sin prana/livsenergi – men idag får ni följa med på min tur…

… som börjar här! Fantastisk start på morgonjoggen; grusväg, allé omgärdad av träd i varierad skrud beroende på årstid och ett lite lagom sus från bilarna som kör på Valhallavägen, trots den tidiga timmen. Är det sommar doftar det helt ljuvligt från de blommande lindarna. Måste upplevas!

Här börjar man förnimma det som komma skall; solen, ljuset och friheten av att ha hela öppna Gärdet framför sig. Dessutom till en doft av nybakat från Valhallabageriet.

Här har jag fått lätta på trycket en gång för länge sedan. I ett akut läge steppade jag faktiskt rakt ut i bushen och utförde mina behov. Finns säkert på bildupptagning eftersom en stor och viktig ambassad ligger nästgårds. Förmodligen satte de morgonkaffet i vrångstrupen därinne, stackarna…

På den här raksträckan brukar jag pinna på i ett bra tempo. Med solen i ansiktet tänker jag att den ska bränna mitt träelement lite lagom så att det håller sig på en bra nivå (eld förgör trä). Ibland har någon hunnit före mig (!?) och klippt gräset, då doftar det varm sommar och blir ännu lite härligare. Tempoökningen avslutas med en lätt lutning uppför när man springer förbi Tekniska, därefter blir tempot lite lugnare, ett tag.

Inte förrän Falun Gong-arna står här i sina svettvänliga dräkter, mitt i solen, inte förrän då är det riktig sommar. Så det är inte riktigt sommar än…

Sen springer jag igenom den här dungen bara för att det är så härligt att springa bland träden.

Sen blir det nedförsbacke, den enda. Jag gillar uppförsbackar mycket mer än nedförsbackar. Vet att man ska släppa på och bara låta benen gå och liksom ramla på nedåt men jag håller emot, måste vara kontrollbehovet inom mig.

Efter ett tag väntar allén tillbaka hemåt igen. Ungefär här brukar jag möta ännu en morgonpigg löpare, med en härligt originell löpstil; flaxande och samtidigt älgande och med något jagat i blicken. Han springer snabbt och bakom honom ligger alltid en air av mjukmedel… En fräsch kille helt enkelt.

Framme! Tillbaka där vi började – 6 nätta kilometer, varannan eller var tredje dag… Okej då, 7 km kanske det också blir ibland.

Sen jag började fila på det här inlägget har jag börjat springa andra vägar också – kors och tvärs och hit och dit – och lägga på någon kilometer då och då, när kroppen vill ha det så. Mycket sällan får telefonen/kameran följa med av skälen ni ser ovanför – svårt att fokusera både på spring och bildupptagning och det får bli som det blir.