Om stress och att hantera den, del 1

För exakt fem år sen var jag en spillra av mig själv, ett offer i en tung och trång offerkofta och mitt allra sämsta jag. Det här var inget jag såg speciellt nyktert på då, utan det mesta gjordes utifrån slentrian och desperation. Jag slog och sparkade och spred missnöjet runt omkring mig, och i mig, men ofta med fel verktyg och vokabulär.

Viljan och önskan att räcka till för barn, man, föräldrar, vänner, arbetskamrater – allt och alla – överröstade känslan av misslyckande och istället börja skala ner och säga ifrån.

Upplevelsen var att jag gick från en krigszon till en annan och kände aldrig att jag kunde koppla av, koppla ner. Endast på jobbet var jag lugn. Där hade jag koll, manövrerade kunder och projekt hit och dit och visste exakt hur allting skulle vara. Fick uppskattning och bekräftelse och tog på mig ännu mer ansvar och jobb för att visa hur mycket jag kunde prestera och hur duktig jag var. Själva jobbet gjorde jag nattetid för dagarna gick åt att vara behjälplig och till hands för alla andra och deras frågor och agendor.

Jag var så slut i huvudet. Fick diagnosen utmattningsdepression men inte ens då tog jag tag i bitarna. För jag kraschade aldrig helt utan balanserade bara på gränsen till avgrunden.

Sprang hos husläkaren och företagsläkaren omvartannat. Var det inte en misstanke om förstadie tlll hjärtinfarkt så var det diskbråck. Hela kroppen skrek: JAG ORKAR INTE JAG VILL INTE JAG KAN INTE! Jag hörde nog men upplevde att jag satt fast och kunde inte ta mig ur stressens sönderslitande grepp.

Jag kunde inte ens ta upp en självhjälpsbok utan att börja grina. Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen så här illa?” och ”hur ska jag ta mig härifrån?” Det var inga dåliga böcker, problemet var bara att sjumilaklivet till att må bättre var för långt och övermäktigt för att jag ens skulle orka börja gå.

Vid det här laget vet de flesta att det finns positiv/genererande stress och negativ stress. Den positiva får oss att vara på tå och hantera det vi står inför. Med för mycket och långvarig – negativ – stress bryts kroppen istället ner och man agerar sällan som den skarpaste kniven i lådan. Det logiska sinnet lägger ner och man springer på fel bollar och tar diverse irrationella beslut.

När man är där har man väldigt svårt att se klart på situationen och att ta fram konkreta och hållbara handlingsplaner. Man kämpar på och hoppas nånstans bara att det ska ordna sig… Eller så inser man att det kommer inte bara att ordna sig, isåfall är det jag som måste se tlll att det ordnar sig. Jag måste höja blicken, ta ut ny kurs och styra om det här ruskigt stora hangarfartyget som kallas livet, ta ansvar för mig själv och mitt liv – stå upp för mig själv för helvete!

Så hur tog jag mig därifrån? Grunden till det tror jag ligger i att jag alltid vetat att jag har kraften inom mig, jag har bara haft så svårt att lita på min inre röst och till slut slutat att lyssna på den och därmed tappat bort mig själv. Men det finns faktiskt några konkreta saker som jag tagit tag i och lagt lite tid och kraft vid. Med gott resultat måste jag säga för att lätta upp detta mörker.

Se situationen och ställ frågor till dig själv
Det här har jag fått lära mig på utbildningen jag går nu. Att det är lätt att hamna i ett tillstånd av polaritet där man går från det ena läget till det andra och tillbaka igen och ser till slut ingen väg ut ur geggamojan. Att öppna ögonen och börja ställa frågor är att medvetandegöra situationen och första steget att ta sig ur den. Så lyft blicken och se till att få perspektiv på tillvaron.

Prata med någon
Prata med någon du har förtroende för men inte för starka känslomässiga band till. En förälder eller en partner är vid det här laget så oroliga för dig och det är svårt att förhålla sig objektiv och klartänkt i det läget. Beroende på vad stressen i grunden handlar om kan det vara läge att ta hjälp av en klok vän, en chef, en mentor eller kanske en terapeut.

Skaffa intressen UTANFÖR jobbet
Om du känner dig som ett frågetecken eller helst svarar ”jobbet” på frågan om dina intressen är du förmodligen i riskzonen för utbrändhet. Visst, det är många fler parametrar som ska bedömas här men människan behöver koppla av från arbete för att fylla på och samla ny kraft. Här handlar det om att sysselsätta själen, att ge själen något den gillar och kan känna trygghet och glädje i så att sinnet och egot får mindre och mindre utrymme för att till slut hålla tyst, om inte alltid, så iallafall när du seglar, springer, yogar, knypplar, lagar mat, kramas… eller bara är i det tillstånd där själen lyfter.

Bryt ihop och kom igen
Om du är ledsen, frustrerad, ilsken eller trött, tillåt dig att vara i den känslan och uppleva den till 100% istället för att hoppa ur för att du blir rädd för att förlora kontrollen. Det är okej. När känslan klingar av, det tar faktiskt inte så lång tid, så öppnar sig ett utrymme för lugn och frid, och kanske till och med glädje. Det är när du trycker undan känslan det uppstår en blockering i kroppen och blockeringar läggs på spänningar och till slut är kroppen helt slut och då är min personliga erfarenhet att det tar ett tag att komma ur det där förlamande läget. Mig har det tagit fem år. Fyra år av nedbrytning och fem år av uppbyggnad – det är många dagar jag kunde gjort något roligare med.

Nu har jag valt att som min examensuppgift skriva en uppsats om ämnet kopplat till yogan och dess positiva inverkan på stress. Förhoppningsvis kan mitt arbete hjälpa någon som kravlar runt på botten av sig själv och bara vill hitta utrymme och börja leva – inte bara överleva.