Det är okej

Hur ofta ser eller upplever du något som du reflekterar över och värderar den tanken eller känslan som bra eller dålig, rätt eller fel? Mig händer det hela tiden.

I den verklighet vi lever värderar vi gärna våra tankar och känslor och sätter namn på dem; vissa är bra och vissa är inte bra. De som inte är bra försöker vi komma undan eller göra oss av med – istället för att bemöta alla med ”det är okej”.

Om vi någonstans utgår från att alla våra tankar och känslor är okej och om vi bemöter alla våra tankar och känslor med ”det är okej” når vi en helhet i oss själva. Det är när vi delar upp våra tankar och känslor i två kolumner – ”okej” eller ”inte okej” vi blir ett tvådelat hus och förvirringen uppstår. Strävan är naturligtvis att vara ett helt tempel. Eller säg så här; frustrationen och stressen kommer av att du försöker att undvika eller fixa och dona med det som inte känns bra, det är kroppens reaktion på en negativ känsla.

Sinnet håller fast vid att ständigt se, döma och jämföra och det är ingen idé att försöka besegra sinnet. Det är liksom en match du inte kan vinna och du kommer att bli totalt utmattad, till ingen nytta. Varför inte pröva på att låta det vara som det är? Likt en flod full med skräp som du bara låter flyta förbi…

När vi kan se sinnet som något som finns utanför oss som bara fortsätter och fortsätter ger det oss en frihet att kunna leva i närvaro och se detta istället för att kämpa emot eller rätta in sig i något som i grunden inte är jag.

… jag hatar mörkret – det är okej; jag gillar att tända ljus – det är okej; jag ser ut som ett spöke – det är okej; jag sätter på lite rött läppstift – det är okej; å, jag har fått en finne på hakan – det är okej; satan vilken dålig hårdag – det är okej; men kan han inte torka av diskbänken ordentligt – det är okej; jag hinner inte äta frukost – det är okej; shit, jag har glömt att sätta på vinterdäcken – det är okej; jag tar cykeln – det är okej; rött ljus… det är okej; min mamma är sjuk – det är okej, eller det är ju egentligen inte alls okej men det är okej att jag känner att det inte är okej.

Den känslan av lugn, befrielse och lätthet som kommer med ”det är okej” är svår att beskriva. Den måste upplevas. Vad ska till för att du ska göra det?