Paus.

Efter en galen vecka har jag landat hemma. Har sprungit som ett skållat troll den senaste veckan, dock med full koll på bitarna. Vilket gör att jag blir trött och behöver vila… Vilken tur att det är helg idag! Med halva familjen på weekendresa och Alva hos en kompis uppenbarade sig plötsligt det jag behöver som mest nu… S P A C E! Herregud vad det är skönt att vara alldeles själv ibland. Inget värderande, dömande eller jämförande i den känslan, bara helt underbart att bara… vara.

Stack ut och sprang på eftermiddagen. Trots mulet väder och moddigt underlag var det skönt att springa omkring ute på Djurgården. På väg hemåt dök en tanke upp att det kanske var den här dagen jag skulle lägga på en liten bit på min vanliga löprunda. Trots mitt motstånd till löpbandet har det ändå hjälpt mig att få upp lite tempo i löpningen och det börjar kännas intressant att lägga på någon liten kilometer på utepassen. Tanken följdes av den här spännande inre dialogen som jag vill dela med er som ett litet exempel på vad vi har att deala med i oss själva;

Känslan: ”Om jag skulle ta och springa in i Lill-Jansskogen på väg hem?..”
Egot: ”… Lill-Jansskogen? Me… men det blir ju jättelångt. Tänk om du inte orkar springa hela vägen?”
Kroppen: ”Jo men jag känner mig stark och vill springa lite längre idag.”
Egot: ”Men du springer alltid den här rundan. Du vet ingenting om det som kommer sen.”
Känslan: ”Jo men det är ju så härligt att springa i Lill-Jansskogen och jag vill göra det idag.”

Då får Egot spelet och börjar verkligen att lägga sig i och fixa och dona…

Egot: ”O-o-okej men då kanske du ska stanna och gå en stund nu så att du verkligen orkar att springa den extra biten sen.”
Kroppen: ”Jag behöver inte stanna. Det känns bra. Jag springer på…”

När vi nådde Valhallavägens allé var det fullkomligt inferno inom mig: En som säger ”spring” och en som säger ”stopp”. Gas och broms, gas och broms… Och så där höll det på men jag lyssnade ändå mest på känslan och sprang vidare och så fort jag tagit ett par steg på extrarundan så händer något märkligt. Egot tystnar och ett lugn lägger sig i kroppen medan jag lunkar vidare. När jag når den hägrande Lill-Jansskogen är det bara jag i spåret, små små snöflingor faller mot kinden och bara så vackert och härligt…

Hörni, det finns såna oändliga möjligheter utanför oss som vi inte når på grund av oss själva, våra tankar, en stor Stopp-skylt och ett grundmurat motstånd; jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte, det går inte. Med frågor kan man bryta negativa tankar och kanske till slut övervinna motståndet och… det var inte så farligt och – det gick visst!

——————-

Igår var det någon som frågade mig hur mycket jag hinner yoga… Jag svarade ”Så ofta som jag kan men inte så ofta som jag vill”. Det där svaret kontemplerade jag på lite senare… Det är precis så det är och jag ser det utan att bli frustrerad. Vad skulle det tjäna till? Jag strävar efter att leva i balansen mellan att ha full fokus på det som är viktigt och att inte reagera på omständigheterna och släppa taget om det som är oviktigt. Inom yogan kallas de nycklarna Abhyasa och Vairagya – konstant utövande och fokus ställt mot oreativitet och att släppa taget. Aldrig har de varit så aktiva i mig som nu – i strävan mot det ständiga praktiserandet av yoga.

Namaste!