Äntligen, jag är i mål nu! Fick diplom och min yogalärarexamen förra veckan och jag är så sprudlande glad och otroligt stolt och – ärligt talat – ganska slut. Och det är okej att det är så.

Det har varit galet de sista månaderna, och i synnerhet sedan mitten av februari då jag tog ett beslut och satte en intention att ”nu måste uppsatsen bli klar”. Det krävdes lite fokus – abhyasa och vairagya har varit ständiga följeslagare och blivit mina närmaste vänner under den här resan. De har så att säga hjälpt mig att sortera i inboxen och hålla fast vid mitt beslut.

Och så visade sig uppsatsskrivandet vara lite som livet självt; en jädra massa motstånd och ilska från början, se mönster och göra nödvändiga val utifrån det. Bland annat har ju vi människor en benägenhet att hoppa ur medvetandet om det blir lite för jobbigt eller svårt att vara här och nu. Man vill hellre umgås med sinnet och dras med på dess snirkliga vägar. Eller, vill man verkligen det?..

Jag är numera helt kristallklar över att mina flyktvägar stavas; träning, iPhonen, bloggen, Facebook (ja, hela internetet faktiskt om jag ska vara ärlig) fika, kylskåpet, gårdagens DN – alltså helt omedvetna handlingar som sker när jag inte orkar vara medveten. Så där behövde jag göra en liten utrensning och kaffet och bloggen fick ryka för att jag skulle kunna hålla riktningen – och tidplanen. ”Det låter ju fullkomligt urtrist” säger ni, men för mig var även detta en del i min process, att se hur jag funkar och verkligen göra de här viktiga valen och möjligen offra något för att få något annat. Tiden är ju vad den är och den har inte räckt till för allt.

Men där i slutet av februari uppenbarade sig äntligen lite ”fri” tid i form av ett väldigt lägligt sportlov. Jag satt inne och skrev några timmar varje dag och fick äntligen uppleva flow – flöde, euforisk glädje och enorm energi när det lossnade.

Sen var det ju naturligtvis så att universum utsatte mig för en del prövningar under arbetets gång… Och vad universum än kommit dragande med har jag sett det, upplevt det och släppt taget om det – för att kunna gå vidare.

Och nu skulle man ju vilja presentera någon sorts enkel universallösning på problemet med att allt fler går runt och är tokstressade och inte vet hur de ska hantera det eller sig själva. Och det är precis vad jag tänker göra: Pröva yoga! Om den inre, själsliga biten känns för utmanande från start, pröva någon form av avslappnande yoga eller mer fysisk dynamisk om du vill röra på dig. Efter några gånger kan det hända att du känner dig lugnare, att andetaget når djupare i lungorna och du känner något som pirrar i kroppen igen – halleluja, det är energi, helt magiskt! Och energi föder mer energi. Väldigt många upptäcker den fysiska delen av yogan för att sedan lockas in till sitt inre och det är då resan verkligen börjar.

Jag ser yogan som en form av personlig utveckling – bokstavligen, i sin renaste form. Det handlar om att veckla ut sig, alla lager som lagts på under livet, för att komma nära sitt inre.

Och genom att skriva om stress har jag fått perspektiv, ställt mig lite vid sidan om och kollat på vad det faktiskt är. Det är en jättebra metod när man är livrädd för något. Jag känner ingen rädsla eller oro längre, jag går inte runt och oroar mig för det som ska komma för jag vet att jag nu har kunskapen och kraften inom mig att hantera det – när det kommer. Men ”man kan inte gå på sin egen begravning två gånger” som mannen uttrycker det. Det är så otroligt, onödigt energispill.

Så vad hon än gjorde, min yogalärare på den där första lektionen för drygt ett år sedan, så väckte hon livsgnistan – My Spirit – till liv igen. Gav mig redskap att känna lust och glädje, att livet är så oändligt mycket mer än ångest och stress. Sådde ett tankefrö att jag är så mycket mer än min kropp och att själen behöver employas. Mmm, det tål att tänkas på… ”Employa själen” – vad betyder det? För mig betyder det att med en intention, riktning och fokus kan själen koppla av. Sinnet ges mindre och mindre plats och möjlighet att störa och blanda sig i. Och ju klarare fokus desto större kraft att hålla sinnet borta.

Så det har jag pysslat med det senaste året och jag är så nöjd över att jag bestämde mig för något och genomförde det. Att jag överlistat stressymtomen i mig och lärt mig vad som triggar dem och hur jag ska handskas med dem när de visar sig på nytt. För det råder det ingen tvekan om ATT de kommer att göra. Jag har inte ändrat på så mycket i mitt liv, bara förhållningssättet är annorlunda. Men har jag klarat av det här, då klarar jag banne mig vad som helst! Så känns det.

… Och nu kanske ni funderar på var del 2 av den här stress-följetongen tog vägen (del 1 kan man läsa här.) Den kommer, den är ju liksom bryggan från början till slutet. Ja, jag har nått ett mål men det här slutet är ett tecken på att något annat kan börja…

Om shanti!