Idag började jag dagen på bästa möjliga sätt – ett långt Ashtanga vinyasa-pass på Yogayama.

Möttes av den lugna, behagliga atmosfären och av värmen i yogasalen när jag kom. Det är ju inte Bikram yoga men väldigt skönt att yoga i ett uppvärmt rum. Med lite fantasi kan man tänka sig att det är så det känns att yoga i Indien…

Kom djupt in i rörelserna, förbi några jobbiga motstånd i kroppen och vidare ut på andra sidan, i tacksamhet och ett stort leende. För det är samma sak i de fysiska rörelserna som i livet – everything totally experienced converts into joy, eller iallafall lugn och frid…

Den tunga snömodden utanför var densamma när jag gick hemåt igen efter en och en halv timme på mattan, men mina steg och mitt sinne så mycket lättare. Tack för idag!

Tack och lov för torsdag.

Tack och lov för lunchyoga.

Tack och lov för mitt år med My Spirit Yogan och de verktyg jag fått med mig.

Tack och lov för tankar och känslor och min kunskap att kunna hantera dem.

Tack och lov för min kraft, min energi och allt det som är jag.

Tack och lov för här och nu.

Namaste!

Kors i taket, sov 9 timmar inatt. Det händer inte så ofta. Trotsade kylan och gav mig ut på en joggingtur. Har satt någon sorts nedre temperaturgräns vid 10 minusgrader och det var väl ungefär var det var idag. Man får passa på när man kan springa ute i dagsljus, och dessutom sol som det var idag – blek decembersol, men ändå. Satte på mig ordentligt med kläder men ändå kryper kylan in där den kan. Och när jag började springa tårades ögonen. Efter ett tag tyckte jag att jag såg lite suddigt och insåg att jag sprang omkring med istappar i ögonfransarna – coolt (bokstavligt talat). Skönt var det iallafall, och vackert så man dog lite.

vinterjogg

Inte ont någonstans i kroppen men väljer man att jogga i midvinterkyla utan frukost så räcker inte krafterna till mer än sisådär 7 kilometer så det var vad det fick bli idag.

Sen var det full sprutt till nästa aktivitet – rekordsnabb julklappsshopping i Fältan. Vi ska träffa min familj och minsta kusinen idag och fira jul i förskott. Det fick bli lite Pippi, lite Bamse och färgglada, glittriga kläder i en härlig blandning…

julklappar

Sedan snabbt ombyte för årets julbord på Trosa Stadshotell. Härligt att åka på utflykt med familjen till idyllen Trosa. Och själva julbordet var fantastiskt fint – och gott! Bara en sån sak som 10 meter gottebord, nom nom… Lax och sill i alla upptänkliga former och viltkött för de som ville ha det.

Så mysigt att träffa syrran och hennes lilla familj. De bor ute på landet i Sörmland så det blir tyvärr alldeles för sällan. Min lilla systerdotter och gudbarn är möjligen världens gulligaste tvååring.

syrran

Den här helgen startade i ottan med huvudvärk. Tyvärr självförvållad pga alkoholintag på jobbets julfest igår. Insikten är definitivt att yoga och alkohol inte funkar så bra ihop. Man blir helt enkelt jäkligt svag och snurrig i huvudet och jag klarar inte av att yoga – eller leva – i det skicket. Jag blir en sämre kopia av mig själv.

Mina dryckesvanor har liksom mycket annat i mitt liv ändrats under det senaste året. Med ökad närvaro och medvetenhet synliggörs beteenden som i det nya ljuset inte känns så fräscha längre. Som det här med att slentriandricka alkohol. Missförstå mig rätt. Jag njuter verkligen av att dricka ett glas vin till god mat, men det sker numera av rätt skäl och inte bara för att det är fredag, arbetsveckan är slut och det ska belönas på olika sätt. Men ja, igår var det FEST och ett jädra hallaballo med mina roliga, fina och helt galna arbetskamrater. Sent blev det och jag får helt enkelt skylla mig själv idag.

Som så mycket annat den här decembermånaden gör vi allt lite tidigare än vanligt och idag var det dags för Lucia-konsert i Oscarskyrkan. Äldsta tjejen sjunger i kör och man får vara glad så länge det varar… Så många fina konserter och föreställningar vi fått vara med på! Luciakonserten slår dock allt. Den är så stämningsfull och vacker. Kyrkorummet har en fyllande funktion för mig. Jag känner mig hel när jag är där. Det är euforisk glädje och samtidigt ett lugn, en trygghet att falla tillbaka till. Det har inte med min religiositet att göra utan mer än känsla av att till bredden fyllas av lugn och frid. Och att i den känslan få uppleva obeskrivligt vacker sång, det är så starkt. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det.

Idag blev det brandevakuering på jobbet, inte övning utan på riktigt. Intressant hur man fungerar i det läget (särskilt när man har en liten tendens till brandfobi) Larmet går – första tanken: är det brandövning? – nästa reflex: leta brandsäkerhetsansvarige Christer för att kolla hans reaktion – Christer inte på plats – tittar ut genom fönstret – jag ser rök – hör mina kollegor säga att det är snörök – vi sitter högst upp i huset – I don´t think so – och jag tänker inte ta några risker – med full närvaro tar jag min telefon, handväska och jacka och går mot trappan – då börjar det gå upp för folk att det inte är en övning och alla tar sig ut precis som vi lärt oss att man ska göra…

Så står vi därute på gatan och då är det verkligen fullt pådrag med brandkår, ambulans och poliser och avstängd gata. Inte så att vi ser lågor, men lite brandrök känner man faktiskt. Jag ringer mannen och berättar att jag är ute om det skulle vara så att det kommer ut på nyhetssidorna. Lite surrealistiskt allting faktiskt.

brandevakuering

Lite senare fick vi veta att det brann en våning under markplan och att branden släcktes snabbt. En person rökskadades men ingen större fara får man hoppas.

Hade tänkt yoga på lunchen men yogagrejerna blev kvar inne på kontoret. Lät inte det stoppa mig så jag knatade till Åhléns Odenplan och shoppade ett par brallor och en top och sedan vidare till yogan – perfekt! Sprang i morse och det är ju inte alltid man kan lyxa till det med både jogg och yoga på en och samma dag så jag njöt verkligen av att sträcka ut musklerna och få lite lugn och närvaro i kropp och själ – särskilt efter den dramatiska förmiddagen.

Dagens bästa – alla kategorier – var ändå ungarnas dansavslutning. Om det är något jag gillar, nästan mer än att utöva själv, så är det att se mina barn i rörelse och glädje och att se dem utvecklas i sina intressen. Dessutom. Jag Ä L S K A R att dansa och i slutet fick alla mammor och pappor också vara med i det obligatoriska dansbattlet… Alva kollade in mina moves och sa att det var okej ”du får vara med mamma”. Respekt.

Eh… inte så värst medvetet men jag är iallafall medveten om det är så. Och att det är okej. Har slutat titta på klockan när jag är sen/har bråttom/är stressad. Vad ska det vara bra för liksom? Jag kommer inte fram snabbare och det blir inte bättre av att jag ser hur klockan tickar… Istället tar jag ett djupt andetag, och fortsätter att andas med magen… Och står för konsekvenserna av att jag möjligen är sen – ber om ursäkt, jobbar mer effektivt eller vad det nu handlar om. Det är inte konstigare än så och det är inte så farligt. Bara man är medveten om handling och konsekvens. Det. Är å andra sidan otroligt viktigt.

Iallafall.

Yogayama, på Jungfrugatan.

Yogayama, på Jungfrugatan.

I lördags gick jag med raska steg till Yogayama dit jag anmält mig till en föreläsning om formen medicinsk yoga och forskning på yoga vid stress, värk och sjukdom med Göran Boll på MediYoga. Eftersom jag är i uppstarten av mitt uppsatsarbete kom detta väldigt lägligt och jag bestämde mig, trots att tid är den största bristvaran för tillfället, för att lägga två timmar på detta. Det var det värt.

Just forskningen och dess resultat är jag mycket intresserad av, dels för att jag behöver de uppgifterna till mitt eget arbete och dels för att jag ofta träffar på människor som ifrågasätter yogans kraft. Personligen är jag redan fast och mänskligheten under 5000 år kan inte heller ha fel – yoga är ett kraftfull redskap för återhämtning, tillfrisknande och personlig utveckling. Många behöver se resultat svart på vitt för att tro på det och för dem finns det forskning som stöjder detta. Samtidigt vill jag framhålla att yoga är din alldeles egna upplevelse och det är svårt att övertyga någon annan om något som måste upplevas själv.

Föreläsningen började med praktik och Göran guidade oss genom ett av de passen som använts i flertalet studier – otroligt skönt och aktiverande. Bygger på inre fokus och andning kopplat till några få rörelser. Inte så mycket rörelse på ytan, desto mer inuti. Känner igen det mesta från den lugna jathisyogan som jag lärt mig genom min utbildning men sekvenserna och passet som helhet var nya för mig. Mycket inspirerande!

Kul att få vara med på en lektion i Yogayamas Teacher Training också. Det var en av de utbildningar jag valde mellan innan jag till slut bestämde mig för Livshälsas yogalärarutbildning. Fortfarande är jag sjukt nöjd över mitt val. Jag har fått ett helhetsperspektiv på yogan samtidigt som jag inte har dragit några slutsatser – det finns oändligt mycket mer att lära och jag ser verkligen fram emot att fördjupa mig i yogan.

Slutligen. En insikt, såhär två månader in i mitt bloggande: Den här bloggen lever på min närvaro, lust och glädje. Den dagen jag känner att den blir ett måste eller ett stressmoment lägger jag ner. Jag behöver inga fler måsten i mitt liv. Ibland kommer inspirationen och orden med lätthet, då skriver jag, och antecknar hej vilt. När det är tyst i skallen, får det vara tyst. Och, det är okej.

… Man vill gärna skrida in i december med närvaro och medvetenhet. Låta känslan av glädje och frid från barnens första advents-konsert manifesteras varje dag under hela december månad…
A tjena. Här måste man ända säga att det finns en viss diskrepans mellan att vilja och hur det faktiskt tenderar att bli…

För är det inte så att man snarare ramlar in i december med visst motstånd och panik för att snubbla sig vidare genom allehanda glöggdoftande nedslag i denna hysteriska månad som till slut mynnar ut i en julafton, några eftersläntrare till lediga dagar och förhoppningsvis även mellandagar för att sedan låta spektaklet stegra igen med crescendo på nyårsafton.

Jag har en hatkärlek till perioden vi står inför, det blir lätt så när man är en överpresterare med enorma krav som utgångspunkt. I grunden är allt jag vill att fira en mysig jul med familjen. Så långt allt lugnt – men – samtidigt gillar jag att maxa julen, med mycket härligt, fint och gott omkring mig. Det är en svår balansgång. Och bekräftelse är som knark för en duktig flicka. Har man en gång fått höra att man gjort något bra så vill det mycket till för att man inte ska stå där och tärna och blanchera sellerin till den egentillverkade Waldorf-salladen klockan halvett natten till julafton.

Med åren har jag lärt mig att med planering och val kommer man långt; att utgå från vad man vill – och inte vill, en gedigen lista och att man hjälps åt och tar några dagar ledigt före jul. Jag gjorde det efter att jag dagen före julafton år 2001, höggravid och i miserabelt skick, stod och kanderade frukter sent på natten bara för att jag alltid gjort det och att det skulle vara så. Hybrisen viskade i mitt öra att alla skulle ju bli så besvikna om jag inte tog med mig den sockrade frukten till julbordet – OBS! som ögongodis, vi skulle inte ens äta den… Sedan dess har jag lärt mig ett och annat om prioriteringar, skillnaden på måste, behöva, vilja och lust och att lägga ambitionsnivån med emfas på de två sista orden och helt utesluta det första. Halleluja!

Kanderad frukt - fortfarande hett.

Kanderad frukt – alltid är det någon som går på det…

De senaste åren har vi haft magiska, fina och roliga julfiranden med våra familjer. Vi gillar konceptet jullunch för att sedan på kvällen bara kunna hänga hemma, mysa, leka med nya julklapparna och äta mängder med julgodis.

Men i år blir det jul på ett alldeles nytt och obeprövat sätt. Vi drar långt västerut några dagar före jul och kommer hem igen på nya året. Vi har planerat och längtat efter det här ett år och det ska bli så spännande!

Så nu fixar och donar jag lite i förskott bara…. Ska bara sätta kristyr på pepparkakshuset…

God och glad första advent!

godjul

En av uppsidorna i dessa julfesttider är att när mannen är borta får man bestämma alldeles själv vad man ska stoppa i sig till middag, utan att behöva ta hänsyn till vad resten av familjen gillar. Ikväll, när dessutom barnen är utlånade till farmor och farfar, passar jag på att äta den ljuvliga rätten Chèvre chaud, vilket kort och gott betyder varm chèvre.

chevrechaud

Å jag älskar chèvre och mögelostar som är lite lagom mögliga, typ Kvibille Gräddädel, men är tyvärr ensam om det i familjen så den här typen av ostar är en väldigt sällsynta ingrediens hemma hos oss. Vi hade ett snack med några kompisar om det, och vad man helst lagar när man är själv hemma. Förutom Chèvre chaud så ligger pasta med ost, broccoli och bacon-sås i topp men det äts tyvärr allt för sällan här hemma, och ännu mer sällan nu när jag inte äter så mycket bacon…

I alla fall. Chèvre chaud. Den enklaste och smarrigaste av rätter: En skiva rostat bröd (gärna på rågsurdeg från Ett bageri) med en tilltagen skiva chèvre på toppen. Drissla över olivolja och in i ugnen på 250° i 5-10 minuter. Under tiden tillagas en salladsbädd på det man gillar/har hemma. Just idag blev det salladsblad, avokado, gurka och tomat. På med de varma mackorna och ringla över den godaste balsamicon du har. Får du tag på en fikonbalsamico är tipset: köp. Annars kan man gå till ICA och köpa Zetas Balsamico Hallon. Funkar absolut lika bra.

Bon appétit!

För exakt fem år sen var jag en spillra av mig själv, ett offer i en tung och trång offerkofta och mitt allra sämsta jag. Det här var inget jag såg speciellt nyktert på då, utan det mesta gjordes utifrån slentrian och desperation. Jag slog och sparkade och spred missnöjet runt omkring mig, och i mig, men ofta med fel verktyg och vokabulär.

Viljan och önskan att räcka till för barn, man, föräldrar, vänner, arbetskamrater – allt och alla – överröstade känslan av misslyckande och istället börja skala ner och säga ifrån.

Upplevelsen var att jag gick från en krigszon till en annan och kände aldrig att jag kunde koppla av, koppla ner. Endast på jobbet var jag lugn. Där hade jag koll, manövrerade kunder och projekt hit och dit och visste exakt hur allting skulle vara. Fick uppskattning och bekräftelse och tog på mig ännu mer ansvar och jobb för att visa hur mycket jag kunde prestera och hur duktig jag var. Själva jobbet gjorde jag nattetid för dagarna gick åt att vara behjälplig och till hands för alla andra och deras frågor och agendor.

Jag var så slut i huvudet. Fick diagnosen utmattningsdepression men inte ens då tog jag tag i bitarna. För jag kraschade aldrig helt utan balanserade bara på gränsen till avgrunden.

Sprang hos husläkaren och företagsläkaren omvartannat. Var det inte en misstanke om förstadie tlll hjärtinfarkt så var det diskbråck. Hela kroppen skrek: JAG ORKAR INTE JAG VILL INTE JAG KAN INTE! Jag hörde nog men upplevde att jag satt fast och kunde inte ta mig ur stressens sönderslitande grepp.

Jag kunde inte ens ta upp en självhjälpsbok utan att börja grina. Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen så här illa?” och ”hur ska jag ta mig härifrån?” Det var inga dåliga böcker, problemet var bara att sjumilaklivet till att må bättre var för långt och övermäktigt för att jag ens skulle orka börja gå.

Vid det här laget vet de flesta att det finns positiv/genererande stress och negativ stress. Den positiva får oss att vara på tå och hantera det vi står inför. Med för mycket och långvarig – negativ – stress bryts kroppen istället ner och man agerar sällan som den skarpaste kniven i lådan. Det logiska sinnet lägger ner och man springer på fel bollar och tar diverse irrationella beslut.

När man är där har man väldigt svårt att se klart på situationen och att ta fram konkreta och hållbara handlingsplaner. Man kämpar på och hoppas nånstans bara att det ska ordna sig… Eller så inser man att det kommer inte bara att ordna sig, isåfall är det jag som måste se tlll att det ordnar sig. Jag måste höja blicken, ta ut ny kurs och styra om det här ruskigt stora hangarfartyget som kallas livet, ta ansvar för mig själv och mitt liv – stå upp för mig själv för helvete!

Så hur tog jag mig därifrån? Grunden till det tror jag ligger i att jag alltid vetat att jag har kraften inom mig, jag har bara haft så svårt att lita på min inre röst och till slut slutat att lyssna på den och därmed tappat bort mig själv. Men det finns faktiskt några konkreta saker som jag tagit tag i och lagt lite tid och kraft vid. Med gott resultat måste jag säga för att lätta upp detta mörker.

Se situationen och ställ frågor till dig själv
Det här har jag fått lära mig på utbildningen jag går nu. Att det är lätt att hamna i ett tillstånd av polaritet där man går från det ena läget till det andra och tillbaka igen och ser till slut ingen väg ut ur geggamojan. Att öppna ögonen och börja ställa frågor är att medvetandegöra situationen och första steget att ta sig ur den. Så lyft blicken och se till att få perspektiv på tillvaron.

Prata med någon
Prata med någon du har förtroende för men inte för starka känslomässiga band till. En förälder eller en partner är vid det här laget så oroliga för dig och det är svårt att förhålla sig objektiv och klartänkt i det läget. Beroende på vad stressen i grunden handlar om kan det vara läge att ta hjälp av en klok vän, en chef, en mentor eller kanske en terapeut.

Skaffa intressen UTANFÖR jobbet
Om du känner dig som ett frågetecken eller helst svarar ”jobbet” på frågan om dina intressen är du förmodligen i riskzonen för utbrändhet. Visst, det är många fler parametrar som ska bedömas här men människan behöver koppla av från arbete för att fylla på och samla ny kraft. Här handlar det om att sysselsätta själen, att ge själen något den gillar och kan känna trygghet och glädje i så att sinnet och egot får mindre och mindre utrymme för att till slut hålla tyst, om inte alltid, så iallafall när du seglar, springer, yogar, knypplar, lagar mat, kramas… eller bara är i det tillstånd där själen lyfter.

Bryt ihop och kom igen
Om du är ledsen, frustrerad, ilsken eller trött, tillåt dig att vara i den känslan och uppleva den till 100% istället för att hoppa ur för att du blir rädd för att förlora kontrollen. Det är okej. När känslan klingar av, det tar faktiskt inte så lång tid, så öppnar sig ett utrymme för lugn och frid, och kanske till och med glädje. Det är när du trycker undan känslan det uppstår en blockering i kroppen och blockeringar läggs på spänningar och till slut är kroppen helt slut och då är min personliga erfarenhet att det tar ett tag att komma ur det där förlamande läget. Mig har det tagit fem år. Fyra år av nedbrytning och fem år av uppbyggnad – det är många dagar jag kunde gjort något roligare med.

Nu har jag valt att som min examensuppgift skriva en uppsats om ämnet kopplat till yogan och dess positiva inverkan på stress. Förhoppningsvis kan mitt arbete hjälpa någon som kravlar runt på botten av sig själv och bara vill hitta utrymme och börja leva – inte bara överleva.

Finns det liv finns det hopp.

… Natten kastade mig blixtsnabbt sex år tillbaka i tiden. Till tiden då vi hade två små barn och många och långa nätter fylldes av oro, febertoppar, glansiga trötta ögon och ibland när det var som värst även kruppanfall. Vi lärde oss då att ta lilla ungen i famn, svepa in oss båda i varma täcken och sätta oss med balkongdörren på glänt och låta sval nattluft lugna de stressade luftrören. Inatt var det dags igen, med ett något större barn, och medicinen fungerade fortfarande. Och där på morgonkvisten somnade alla till en stund igen… Alla söndagsaktiviteter inställda alltså.

lussekatter

Istället roade jag mig med att baka såna här bullar. Det är ju ändå snart första advent. Man borde baka saffranbullar oftare, de borde inte förpassas till denna sista månad på året. Eller kanske just därför, de lyser ju verkligen upp tillvaron – både i färg och form – gula, goa och glada bullar!

Sen tog jag en promenad i skymningen… Det blev ungefär samma runda som springturen igår, fast idag i betydligt lugnare tempo – vilket är en utmaning, därför att jag tycker att det tar så lång tid, lite långtråkigt faktiskt. Då, för länge sen, när jag gick för att bli frisk från mitt diskbråck, minns jag att jag tänkte att ”nästa år, då ska jag banne mig springa den här rundan!” Och det gör jag ju nu. Fast inte idag.

utsikt Djurgårdsbrunnsviken

När jag kom bort till Sjöhistoriska var det så här fint; alldeles spegelblankt vatten, tinnar och torn i gråblått dis och glimmande ljus som tändes ju mörkare det blev – storstaden när den är som allra bäst!

inspirillablog.wordpress.com/

Mat som älskar dig tillbaka

Malin Berghagen

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Naturligt Snygg

Just another WordPress.com site

Beauty Comes Clean

... Eller går yoga att förena med vardagen?

lilla.u

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Maria Helander

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Malin på ön

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Yoga, mat och meningen med livet

... Eller går yoga att förena med vardagen?

YogaLiv

En blogg om yoga och livet

Peppen - en blogg om veganism, yoga och hållbar livsstil.

En blogg om hälsa, hållbar livsstil och allmän pepp!