arkiv

My Spirit Yoga

Här kommer några fler insikter från min djupdykning i yogans värld:

1. Att se och observera är första steget till förändring.

2. Jag arbetar aktivt med fokus och oreaktivitet för uppnå jämvikt och balans i livet.

3. Jag ser mitt eget värde.

4. Jag har slutat anpassa mig och säger vad jag vill när det behövs.

5. Jag är inte så hård mot mig själv, slår inte på mig själv och dömer mig inte så hårt.

6. Jag är rak och tydlig och när jag uttrycker mina sanna behov leder det till resultat.

7. När jag upplever svåra känslor fullt ut och visar sårbarhet så kan stillastående energi frigöras.

8. Jag är inte längre ett med mitt jobb och har fått distans vilket leder till ny kunskap och utveckling.

9. Jag har hittat mig själv och min riktning.

10. Jag känner tacksamhet och glädje varje dag.

För arbetet som tagit mig hit vill jag rikta ödmjuk tacksamhet till mig själv, till den obändiga krigaren inom mig. Till hoppet, kraften och viljan som alltid funnits där och att jag gav mig själv möjlighet och utrymme till utveckling och energiförflyttning. Tack hela kroppen för att du hjälper mig, bär mig och för mig framåt.

Namaste!

En av de viktigaste insikterna och lärdomarna jag fått med mig från yogalärarutbildningen är att kropp och själ behöver vila, och ju hårdare man arbetar desto viktigare med avbrott för återhämtning. Och nu pratar jag inte om att somna i soffan framför tv:n för att man är så trött att man inte orkar ta sig till sängen utan innan dess, VÄLJA att koppla ner och av en stund. Jag pratar inte heller om att lägga in lugnare träningspass mellan perioder av intensiv träning, inte den sortens aktiva vila.

Under hela yogalärarutbildningen fick vi läxor som skulle hjälpa oss till utveckling på ett personligt plan. Det tar ca tre veckor för kroppen att lära in ett nytt beteende och någonstans måste man börja om man vill ha en förändring…

Min allra första läxa var att jag skulle lägga in en stunds vila varje dag. Först var jag helt oförstående (tänk fågelholk) – hur skulle det gå till med mitt schema?.. Vi lyckades ändå identifiera en liten slottid på 20 minuter mellan hemkomst och matlagning. Utmaning bara det, att låta ungarna sköta sig själva och gå och lägga sig istället för att börja skala potatis. Men även det en nyttig och frigörande insikt – att det som känns svårast och jobbigast att förändra förmodligen är detsamma som förtjänar en extra funderare om det är ett beteende som är genererande för kropp och själ att upprätthålla…

(Här vill jag flika in att jag är mycket medveten om begränsningarna i att vila när man har små barn och det var något som jag inte prioriterade själv. Även om man inte kan få till 20 minuter så kanske man kan gå undan och bara andas djupt genom kroppen en liten stund – 5-10 minuter kan göra underverk.)

Idag har jag kört ganska hårt och behövde verkligen de där 20 minutrarna för att skapa lite ny energi och räcka några timmar till.

Så när jag kom hem: Zzznark…

Fantastiskt skönt och den nya energin räckte till;

1. En stunds semi-kreativ middagsmatlagning med Pankopanerad lax och ris med en hint av limeblad.

Pankopanerad lax, färdig för stekpannan

Pankopanerad lax, färdig för stekpannan

Det japanska ströbrödet Panko sätter en helt ny dimension med härligt crunch till stekt eller friterad fisk (och grönsaker).

Torkade små limeblad

Torkade små limeblad

De här till utseendet intetsägande bladen ger fin doft och smak till basmati- eller jasminris. Helst vill jag koka riset med både limeblad OCH kokosmjölk men då strejkar barnen…

En fröjd för lax men ej för ögat

En fröjd för lax men ej för ögat

Sist men inte minst, den här godingen. Tveksam design men desto bättre innehåll. Förhöjer laxen väldigt många steg.

2. Att orka vänta till 22.15 och veckans avsnitt av Girls. Mitt nya måste i tv-tablån. Skrattar, ryser och grinar mig igenom serien. Väcker så mycket minnen från den galna, jobbiga, ångestladdade, men ändå helt underbara unga vuxen-perioden… Då man inte behövde vila. Ett. Endaste. Dugg.

Godnatt!

Äntligen, jag är i mål nu! Fick diplom och min yogalärarexamen förra veckan och jag är så sprudlande glad och otroligt stolt och – ärligt talat – ganska slut. Och det är okej att det är så.

Det har varit galet de sista månaderna, och i synnerhet sedan mitten av februari då jag tog ett beslut och satte en intention att ”nu måste uppsatsen bli klar”. Det krävdes lite fokus – abhyasa och vairagya har varit ständiga följeslagare och blivit mina närmaste vänner under den här resan. De har så att säga hjälpt mig att sortera i inboxen och hålla fast vid mitt beslut.

Och så visade sig uppsatsskrivandet vara lite som livet självt; en jädra massa motstånd och ilska från början, se mönster och göra nödvändiga val utifrån det. Bland annat har ju vi människor en benägenhet att hoppa ur medvetandet om det blir lite för jobbigt eller svårt att vara här och nu. Man vill hellre umgås med sinnet och dras med på dess snirkliga vägar. Eller, vill man verkligen det?..

Jag är numera helt kristallklar över att mina flyktvägar stavas; träning, iPhonen, bloggen, Facebook (ja, hela internetet faktiskt om jag ska vara ärlig) fika, kylskåpet, gårdagens DN – alltså helt omedvetna handlingar som sker när jag inte orkar vara medveten. Så där behövde jag göra en liten utrensning och kaffet och bloggen fick ryka för att jag skulle kunna hålla riktningen – och tidplanen. ”Det låter ju fullkomligt urtrist” säger ni, men för mig var även detta en del i min process, att se hur jag funkar och verkligen göra de här viktiga valen och möjligen offra något för att få något annat. Tiden är ju vad den är och den har inte räckt till för allt.

Men där i slutet av februari uppenbarade sig äntligen lite ”fri” tid i form av ett väldigt lägligt sportlov. Jag satt inne och skrev några timmar varje dag och fick äntligen uppleva flow – flöde, euforisk glädje och enorm energi när det lossnade.

Sen var det ju naturligtvis så att universum utsatte mig för en del prövningar under arbetets gång… Och vad universum än kommit dragande med har jag sett det, upplevt det och släppt taget om det – för att kunna gå vidare.

Och nu skulle man ju vilja presentera någon sorts enkel universallösning på problemet med att allt fler går runt och är tokstressade och inte vet hur de ska hantera det eller sig själva. Och det är precis vad jag tänker göra: Pröva yoga! Om den inre, själsliga biten känns för utmanande från start, pröva någon form av avslappnande yoga eller mer fysisk dynamisk om du vill röra på dig. Efter några gånger kan det hända att du känner dig lugnare, att andetaget når djupare i lungorna och du känner något som pirrar i kroppen igen – halleluja, det är energi, helt magiskt! Och energi föder mer energi. Väldigt många upptäcker den fysiska delen av yogan för att sedan lockas in till sitt inre och det är då resan verkligen börjar.

Jag ser yogan som en form av personlig utveckling – bokstavligen, i sin renaste form. Det handlar om att veckla ut sig, alla lager som lagts på under livet, för att komma nära sitt inre.

Och genom att skriva om stress har jag fått perspektiv, ställt mig lite vid sidan om och kollat på vad det faktiskt är. Det är en jättebra metod när man är livrädd för något. Jag känner ingen rädsla eller oro längre, jag går inte runt och oroar mig för det som ska komma för jag vet att jag nu har kunskapen och kraften inom mig att hantera det – när det kommer. Men ”man kan inte gå på sin egen begravning två gånger” som mannen uttrycker det. Det är så otroligt, onödigt energispill.

Så vad hon än gjorde, min yogalärare på den där första lektionen för drygt ett år sedan, så väckte hon livsgnistan – My Spirit – till liv igen. Gav mig redskap att känna lust och glädje, att livet är så oändligt mycket mer än ångest och stress. Sådde ett tankefrö att jag är så mycket mer än min kropp och att själen behöver employas. Mmm, det tål att tänkas på… ”Employa själen” – vad betyder det? För mig betyder det att med en intention, riktning och fokus kan själen koppla av. Sinnet ges mindre och mindre plats och möjlighet att störa och blanda sig i. Och ju klarare fokus desto större kraft att hålla sinnet borta.

Så det har jag pysslat med det senaste året och jag är så nöjd över att jag bestämde mig för något och genomförde det. Att jag överlistat stressymtomen i mig och lärt mig vad som triggar dem och hur jag ska handskas med dem när de visar sig på nytt. För det råder det ingen tvekan om ATT de kommer att göra. Jag har inte ändrat på så mycket i mitt liv, bara förhållningssättet är annorlunda. Men har jag klarat av det här, då klarar jag banne mig vad som helst! Så känns det.

… Och nu kanske ni funderar på var del 2 av den här stress-följetongen tog vägen (del 1 kan man läsa här.) Den kommer, den är ju liksom bryggan från början till slutet. Ja, jag har nått ett mål men det här slutet är ett tecken på att något annat kan börja…

diplom

Om shanti!

ph

Ha! Här är beviset på att min fysiska kropp hänger med i utvecklingen mot mitt bästa jag… Mitt ph-värde är nu uppe och nosar på det ultimata värdet för kroppen: 7,432.

När jag började yogalärarutbildningen för precis ett år sedan låg värdet på den sura, gul-gröna delen av skalan, vilket betyder att fysiska kroppen (såväl som den själsliga sidan) är i obalans. Med ett alltför lågt värde, dvs surt värde, en längre tid ökar också risken för sjukdomar och skador. Alltför mycket syra i kroppen skapar obalans vilket kan leda till att syra lagras i bindväv och leder. Förvisso mätte jag inte värdet för sex år sedan men säkerligen var det lägre då och min kropp visade ju tydligt att den inte mådde något vidare.

Under året som gått har jag ätit BasBalans, ett basbalanserande tillskott, varje morgon, därtill skurit ner på kött som är syra-skapande och ätit en herrans massa frukt och grönt som skapar basiska reaktioner i kroppen. Eftersom stress, ilska och ångest anses syrahöjande är utmaningen att vara nära tanke och känsla och undvika nedåtgående tankespiraler. Det jobbar jag med hela tiden. Och idag har jag alltså fått ett kvitto på att det fungerar – så glad!

Ajöss...

Ajöss…

 

Jo men faktiskt är det lite ljusare när jag går till jobbet på morgnarna, fågelkvitter i luften och det är ett väldigt drippedropp från taken så man får saxa sig fram på trottoarerna… Igår tror jag att det var någon som försökte säga mig något för inte mindre än två gånger höll jag på att få en fet, blöt snöhög i huvudet. En landade till och med fint på min sko… typ ”VAKNA UPP NU EVA!”

Idag kändes det som låg-energi-läget från de senaste dagarna har släppt taget om mig. Konstigt, det hade jag aldrig kunnat tro igår kväll. Avslutade nämligen dagen med att rensa en gammal låda som stått på mammas vind i sisådär 20 år. I den låg det bland annat brev och post från människor som inte finns längre – pappa, farmor och farfar… Sånt kan man inte spara på – är det inte givande, ska det ut (Feng Shui)! Så jag rensade bland grejerna på direkten. Men usch vad det sätter sig på en; lukten av gammalt papper, gammal vind, tuuung energi (hittade bland annat ett häfte med dikter från fyran. Alla klasskompisar hade skrivit om våren, spring i benen, maskrosor som kommer upp ur jorden osv. Jag hade skrivit en dikt om ”Gråten”…) Lägger inte så mycket värderingar i det men lite tungt kändes det. Så innan jag gick och la mig för att sova fick jag rensa bort lite skit i mitt eget system, och tydligen gick det bra för jag sov gott hela natten och idag kändes lite lättare, öppnare och friare.

Började dagen med en kick-off med jobbet. Mycket bra och peppigt sades där, bland annat: ”Vi lägger en jävla massa energi på omöjligheter när vi kan lägga en jävla massa energi på möjligheter.”… Va? Var det inte det jag sa härom dagen, fast i något mildare ordalag – släpp taget om motstånden och lev livet fullt ut. Vad väntar du på?

Efter en galen vecka har jag landat hemma. Har sprungit som ett skållat troll den senaste veckan, dock med full koll på bitarna. Vilket gör att jag blir trött och behöver vila… Vilken tur att det är helg idag! Med halva familjen på weekendresa och Alva hos en kompis uppenbarade sig plötsligt det jag behöver som mest nu… S P A C E! Herregud vad det är skönt att vara alldeles själv ibland. Inget värderande, dömande eller jämförande i den känslan, bara helt underbart att bara… vara.

Stack ut och sprang på eftermiddagen. Trots mulet väder och moddigt underlag var det skönt att springa omkring ute på Djurgården. På väg hemåt dök en tanke upp att det kanske var den här dagen jag skulle lägga på en liten bit på min vanliga löprunda. Trots mitt motstånd till löpbandet har det ändå hjälpt mig att få upp lite tempo i löpningen och det börjar kännas intressant att lägga på någon liten kilometer på utepassen. Tanken följdes av den här spännande inre dialogen som jag vill dela med er som ett litet exempel på vad vi har att deala med i oss själva;

Känslan: ”Om jag skulle ta och springa in i Lill-Jansskogen på väg hem?..”
Egot: ”… Lill-Jansskogen? Me… men det blir ju jättelångt. Tänk om du inte orkar springa hela vägen?”
Kroppen: ”Jo men jag känner mig stark och vill springa lite längre idag.”
Egot: ”Men du springer alltid den här rundan. Du vet ingenting om det som kommer sen.”
Känslan: ”Jo men det är ju så härligt att springa i Lill-Jansskogen och jag vill göra det idag.”

Då får Egot spelet och börjar verkligen att lägga sig i och fixa och dona…

Egot: ”O-o-okej men då kanske du ska stanna och gå en stund nu så att du verkligen orkar att springa den extra biten sen.”
Kroppen: ”Jag behöver inte stanna. Det känns bra. Jag springer på…”

När vi nådde Valhallavägens allé var det fullkomligt inferno inom mig: En som säger ”spring” och en som säger ”stopp”. Gas och broms, gas och broms… Och så där höll det på men jag lyssnade ändå mest på känslan och sprang vidare och så fort jag tagit ett par steg på extrarundan så händer något märkligt. Egot tystnar och ett lugn lägger sig i kroppen medan jag lunkar vidare. När jag når den hägrande Lill-Jansskogen är det bara jag i spåret, små små snöflingor faller mot kinden och bara så vackert och härligt…

Hörni, det finns såna oändliga möjligheter utanför oss som vi inte når på grund av oss själva, våra tankar, en stor Stopp-skylt och ett grundmurat motstånd; jag kan inte, jag orkar inte, jag vill inte, det går inte. Med frågor kan man bryta negativa tankar och kanske till slut övervinna motståndet och… det var inte så farligt och – det gick visst!

——————-

Igår var det någon som frågade mig hur mycket jag hinner yoga… Jag svarade ”Så ofta som jag kan men inte så ofta som jag vill”. Det där svaret kontemplerade jag på lite senare… Det är precis så det är och jag ser det utan att bli frustrerad. Vad skulle det tjäna till? Jag strävar efter att leva i balansen mellan att ha full fokus på det som är viktigt och att inte reagera på omständigheterna och släppa taget om det som är oviktigt. Inom yogan kallas de nycklarna Abhyasa och Vairagya – konstant utövande och fokus ställt mot oreativitet och att släppa taget. Aldrig har de varit så aktiva i mig som nu – i strävan mot det ständiga praktiserandet av yoga.

Namaste!

I en vecka har jag nu varit i en svacka, en downer helt enkelt. Känner mig tung, ofokuserad, ostrukturerad, energilös och den grå sörjan stiger kring anklarna…

Och ju mer man brottas i den, desto värre blir det. Visst, det är mycket nu, galet mycket, och det är lätt att skylla allt på yttre omständigheter – ”julen” hette den visst – skaka på sig, fixa och dona för att det inte ska kännas jobbigt och gå vidare i livet men jag har kommit lite längre än så och vet bättre. T ex att det går inte att lösa tankar med flera tankar. Det är egots sätt att vilja reda ut situationen för att få kontroll över den.

Istället kan man välja att titta på vad som är vad och handla utifrån det. Vad är tankar och vad är känslor? Tankar är ofta sprungna ur det allestädes närvarande sinnet – eller egot. Egot vill ständigt lägga sig i vad du tänker och vad du ser; resonera, förklara, jämföra, värdera, döma. Istället för att gå den dödsdömda vägen kan tankar alltid bemötas med ”Det är okej” som jag skrivit om här. Låt det vara som det är. Det signalerar att hela du är okej snarare än att en del är bra och en del är dålig, något är rätt och något annat är fel.

Känslor är något annat och bemöts genom att se dem och uppleva dem till 100% för att kunna gå vidare. Eftersom det är lätt att plocka på sig andra människors känslor är det alltid bra att fråga sig vems de är – är det här min egen känslovibration eller är det någon annans oro, rädsla, ilska eller sorg jag bär omkring på? Onödig extra-börda liksom.

Är det min känsla, är det bara uppleva, uppleva och uppleva som gäller, med medvetenhet och närvaro. Tillåt dig att bara vara där. Att känna är helt okej och inte farligt. Och det går över.

Är det inte min egen känsla så kan man rensa och kommendera den negativa energin ut från sitt system. Ställ frågan: vem tillhör den här känslan? Frågan klipper det ändlösa ältandet och genom att se kan man förändra situationen.

Energi följer tanken och jag skapa mitt liv genom att byta ut icke-genererande tankar till skapande tankar, t ex börja med att vända på frågan: ”men vad är det för fel?” till ”how does it get any better than this?”

Nilla's Kitchen

Holistisk kostrådgivning, recept & hälsofilosofi

Malin Berghagen

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Naturligt Snygg

Just another WordPress.com site

Beauty Comes Clean

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Att vara någons fru

... Eller går yoga att förena med vardagen?

lilla.u

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Maria Helander

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Malin på ön

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Yoga, mat och meningen med livet

... Eller går yoga att förena med vardagen?

YogaLiv

En blogg om yoga och livet

Peppen - en blogg om veganism, yoga och hållbar livsstil.

En blogg om hälsa, hållbar livsstil och allmän pepp!