arkiv

My Spirit Yoga

I en vecka har jag nu varit i en svacka, en downer helt enkelt. Känner mig tung, ofokuserad, ostrukturerad, energilös och den grå sörjan stiger kring anklarna…

Och ju mer man brottas i den, desto värre blir det. Visst, det är mycket nu, galet mycket, och det är lätt att skylla allt på yttre omständigheter – ”julen” hette den visst – skaka på sig, fixa och dona för att det inte ska kännas jobbigt och gå vidare i livet men jag har kommit lite längre än så och vet bättre. T ex att det går inte att lösa tankar med flera tankar. Det är egots sätt att vilja reda ut situationen för att få kontroll över den.

Istället kan man välja att titta på vad som är vad och handla utifrån det. Vad är tankar och vad är känslor? Tankar är ofta sprungna ur det allestädes närvarande sinnet – eller egot. Egot vill ständigt lägga sig i vad du tänker och vad du ser; resonera, förklara, jämföra, värdera, döma. Istället för att gå den dödsdömda vägen kan tankar alltid bemötas med ”Det är okej” som jag skrivit om här. Låt det vara som det är. Det signalerar att hela du är okej snarare än att en del är bra och en del är dålig, något är rätt och något annat är fel.

Känslor är något annat och bemöts genom att se dem och uppleva dem till 100% för att kunna gå vidare. Eftersom det är lätt att plocka på sig andra människors känslor är det alltid bra att fråga sig vems de är – är det här min egen känslovibration eller är det någon annans oro, rädsla, ilska eller sorg jag bär omkring på? Onödig extra-börda liksom.

Är det min känsla, är det bara uppleva, uppleva och uppleva som gäller, med medvetenhet och närvaro. Tillåt dig att bara vara där. Att känna är helt okej och inte farligt. Och det går över.

Är det inte min egen känsla så kan man rensa och kommendera den negativa energin ut från sitt system. Ställ frågan: vem tillhör den här känslan? Frågan klipper det ändlösa ältandet och genom att se kan man förändra situationen.

Energi följer tanken och jag skapa mitt liv genom att byta ut icke-genererande tankar till skapande tankar, t ex börja med att vända på frågan: ”men vad är det för fel?” till ”how does it get any better than this?”

Vaknade svintidigt av att mannen gick upp för att ta fakirflighten till Oslo. Kunde inte somna om utan låg och tänke en massa icke-genererande tankar på ett sätt som jag inte riktigt känner igen i mig själv för tillfället. Har under de senaste veckorna upplevt en ny sorts stabilitet som jag bara tackar och tar emot och är närvarande i, och det var ett tag sen huvudet hamnade i spinn och jag följde efter. Då funderade jag naturligtvis över det också och då är man igång… Svaret är dock att du inte kan lösa tankar med mera tankar. Det är helt värdelöst. Yoga är upphörandet av identifikation med sinnets skiftningar, dvs att INTE hänga med sinnet i alla dess vindlande krumbukter hit och dit. Annars antar du skiftningarnas form – och är därmed fast i snurren…

Tittade på energin som fanns i mig och tog några användbara verktyg till hjälp att lösa upp den och få den att lämna min kropp och mitt medvetande. Det är bättre att lyfta upp och titta på tankarna och känslorna innan man gör fysiska övningar annars är det lätt att man stänger av och blockerar det naturliga flödet.

Först därefter gick jag upp och gjorde några uppmjukande och fysiska rörelser, andningsövningar och avslutade med huvudstående – Sirsasana – kungen av alla asanas. Det har tagit ett tag att komma dit och fortfarande har jag svårt att stå utan en vägg bakom. Motståndet ligger snarare på en mental nivå än en fysisk, dvs kroppen kan, men mitt sinne säger att ”det är nog bra med lite stöd för det är ju faktiskt väldigt svårt att stå på huvudet Eva”. Tyvärr lyssnar jag lite för mycket på neggot inom mig här… Idag var det lite vingligt men jag stog nog i åtminstone 20 andetag vilket kändes okej. Tricket är faktiskt att stå på ett inte för mjukt underlag i denna övning, då blir det instabilt.

… Först efter det drog dagen igång med väckning av barn och de vanliga påklädnings- och frukostbestyren. Då är man glad att man redan har ett yogapass i systemet.

God morgon!

Idag började jag dagen på bästa möjliga sätt – ett långt Ashtanga vinyasa-pass på Yogayama.

Möttes av den lugna, behagliga atmosfären och av värmen i yogasalen när jag kom. Det är ju inte Bikram yoga men väldigt skönt att yoga i ett uppvärmt rum. Med lite fantasi kan man tänka sig att det är så det känns att yoga i Indien…

Kom djupt in i rörelserna, förbi några jobbiga motstånd i kroppen och vidare ut på andra sidan, i tacksamhet och ett stort leende. För det är samma sak i de fysiska rörelserna som i livet – everything totally experienced converts into joy, eller iallafall lugn och frid…

Den tunga snömodden utanför var densamma när jag gick hemåt igen efter en och en halv timme på mattan, men mina steg och mitt sinne så mycket lättare. Tack för idag!

Tack och lov för torsdag.

Tack och lov för lunchyoga.

Tack och lov för mitt år med My Spirit Yogan och de verktyg jag fått med mig.

Tack och lov för tankar och känslor och min kunskap att kunna hantera dem.

Tack och lov för min kraft, min energi och allt det som är jag.

Tack och lov för här och nu.

Namaste!

Den här helgen startade i ottan med huvudvärk. Tyvärr självförvållad pga alkoholintag på jobbets julfest igår. Insikten är definitivt att yoga och alkohol inte funkar så bra ihop. Man blir helt enkelt jäkligt svag och snurrig i huvudet och jag klarar inte av att yoga – eller leva – i det skicket. Jag blir en sämre kopia av mig själv.

Mina dryckesvanor har liksom mycket annat i mitt liv ändrats under det senaste året. Med ökad närvaro och medvetenhet synliggörs beteenden som i det nya ljuset inte känns så fräscha längre. Som det här med att slentriandricka alkohol. Missförstå mig rätt. Jag njuter verkligen av att dricka ett glas vin till god mat, men det sker numera av rätt skäl och inte bara för att det är fredag, arbetsveckan är slut och det ska belönas på olika sätt. Men ja, igår var det FEST och ett jädra hallaballo med mina roliga, fina och helt galna arbetskamrater. Sent blev det och jag får helt enkelt skylla mig själv idag.

Som så mycket annat den här decembermånaden gör vi allt lite tidigare än vanligt och idag var det dags för Lucia-konsert i Oscarskyrkan. Äldsta tjejen sjunger i kör och man får vara glad så länge det varar… Så många fina konserter och föreställningar vi fått vara med på! Luciakonserten slår dock allt. Den är så stämningsfull och vacker. Kyrkorummet har en fyllande funktion för mig. Jag känner mig hel när jag är där. Det är euforisk glädje och samtidigt ett lugn, en trygghet att falla tillbaka till. Det har inte med min religiositet att göra utan mer än känsla av att till bredden fyllas av lugn och frid. Och att i den känslan få uppleva obeskrivligt vacker sång, det är så starkt. Jag är så oändligt tacksam över att få uppleva det.

För exakt fem år sen var jag en spillra av mig själv, ett offer i en tung och trång offerkofta och mitt allra sämsta jag. Det här var inget jag såg speciellt nyktert på då, utan det mesta gjordes utifrån slentrian och desperation. Jag slog och sparkade och spred missnöjet runt omkring mig, och i mig, men ofta med fel verktyg och vokabulär.

Viljan och önskan att räcka till för barn, man, föräldrar, vänner, arbetskamrater – allt och alla – överröstade känslan av misslyckande och istället börja skala ner och säga ifrån.

Upplevelsen var att jag gick från en krigszon till en annan och kände aldrig att jag kunde koppla av, koppla ner. Endast på jobbet var jag lugn. Där hade jag koll, manövrerade kunder och projekt hit och dit och visste exakt hur allting skulle vara. Fick uppskattning och bekräftelse och tog på mig ännu mer ansvar och jobb för att visa hur mycket jag kunde prestera och hur duktig jag var. Själva jobbet gjorde jag nattetid för dagarna gick åt att vara behjälplig och till hands för alla andra och deras frågor och agendor.

Jag var så slut i huvudet. Fick diagnosen utmattningsdepression men inte ens då tog jag tag i bitarna. För jag kraschade aldrig helt utan balanserade bara på gränsen till avgrunden.

Sprang hos husläkaren och företagsläkaren omvartannat. Var det inte en misstanke om förstadie tlll hjärtinfarkt så var det diskbråck. Hela kroppen skrek: JAG ORKAR INTE JAG VILL INTE JAG KAN INTE! Jag hörde nog men upplevde att jag satt fast och kunde inte ta mig ur stressens sönderslitande grepp.

Jag kunde inte ens ta upp en självhjälpsbok utan att börja grina. Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen så här illa?” och ”hur ska jag ta mig härifrån?” Det var inga dåliga böcker, problemet var bara att sjumilaklivet till att må bättre var för långt och övermäktigt för att jag ens skulle orka börja gå.

Vid det här laget vet de flesta att det finns positiv/genererande stress och negativ stress. Den positiva får oss att vara på tå och hantera det vi står inför. Med för mycket och långvarig – negativ – stress bryts kroppen istället ner och man agerar sällan som den skarpaste kniven i lådan. Det logiska sinnet lägger ner och man springer på fel bollar och tar diverse irrationella beslut.

När man är där har man väldigt svårt att se klart på situationen och att ta fram konkreta och hållbara handlingsplaner. Man kämpar på och hoppas nånstans bara att det ska ordna sig… Eller så inser man att det kommer inte bara att ordna sig, isåfall är det jag som måste se tlll att det ordnar sig. Jag måste höja blicken, ta ut ny kurs och styra om det här ruskigt stora hangarfartyget som kallas livet, ta ansvar för mig själv och mitt liv – stå upp för mig själv för helvete!

Så hur tog jag mig därifrån? Grunden till det tror jag ligger i att jag alltid vetat att jag har kraften inom mig, jag har bara haft så svårt att lita på min inre röst och till slut slutat att lyssna på den och därmed tappat bort mig själv. Men det finns faktiskt några konkreta saker som jag tagit tag i och lagt lite tid och kraft vid. Med gott resultat måste jag säga för att lätta upp detta mörker.

Se situationen och ställ frågor till dig själv
Det här har jag fått lära mig på utbildningen jag går nu. Att det är lätt att hamna i ett tillstånd av polaritet där man går från det ena läget till det andra och tillbaka igen och ser till slut ingen väg ut ur geggamojan. Att öppna ögonen och börja ställa frågor är att medvetandegöra situationen och första steget att ta sig ur den. Så lyft blicken och se till att få perspektiv på tillvaron.

Prata med någon
Prata med någon du har förtroende för men inte för starka känslomässiga band till. En förälder eller en partner är vid det här laget så oroliga för dig och det är svårt att förhålla sig objektiv och klartänkt i det läget. Beroende på vad stressen i grunden handlar om kan det vara läge att ta hjälp av en klok vän, en chef, en mentor eller kanske en terapeut.

Skaffa intressen UTANFÖR jobbet
Om du känner dig som ett frågetecken eller helst svarar ”jobbet” på frågan om dina intressen är du förmodligen i riskzonen för utbrändhet. Visst, det är många fler parametrar som ska bedömas här men människan behöver koppla av från arbete för att fylla på och samla ny kraft. Här handlar det om att sysselsätta själen, att ge själen något den gillar och kan känna trygghet och glädje i så att sinnet och egot får mindre och mindre utrymme för att till slut hålla tyst, om inte alltid, så iallafall när du seglar, springer, yogar, knypplar, lagar mat, kramas… eller bara är i det tillstånd där själen lyfter.

Bryt ihop och kom igen
Om du är ledsen, frustrerad, ilsken eller trött, tillåt dig att vara i den känslan och uppleva den till 100% istället för att hoppa ur för att du blir rädd för att förlora kontrollen. Det är okej. När känslan klingar av, det tar faktiskt inte så lång tid, så öppnar sig ett utrymme för lugn och frid, och kanske till och med glädje. Det är när du trycker undan känslan det uppstår en blockering i kroppen och blockeringar läggs på spänningar och till slut är kroppen helt slut och då är min personliga erfarenhet att det tar ett tag att komma ur det där förlamande läget. Mig har det tagit fem år. Fyra år av nedbrytning och fem år av uppbyggnad – det är många dagar jag kunde gjort något roligare med.

Nu har jag valt att som min examensuppgift skriva en uppsats om ämnet kopplat till yogan och dess positiva inverkan på stress. Förhoppningsvis kan mitt arbete hjälpa någon som kravlar runt på botten av sig själv och bara vill hitta utrymme och börja leva – inte bara överleva.

Finns det liv finns det hopp.

Grå november, mörkt när man går upp och mörkt klockan tre på eftermiddagen. Långa dagar på jobbet och ännu längre kvällar hemma med läxor, tvätt, mat, tv, tjat och prat och sen… TRÖTT.

Hur förhåller man sig till det? Vad är tricket för att hålla närvaron, kraften och glädjen inom sig?

Det är här Santoshan kommer in som ett litet lyckopiller i tillvaron. Santosha är en av fem riktlinjer inom Niyama som vägleder hur man ska behandla sig själv, som jag skrivit om här och är basically konsten att vara nöjd med det som är. Jag tycker att My Spirit Yogan uttrycker det så bra:

”Att acceptera det som är, acceptera de omständigheter som råder och göra det bästa av varje situation. Praktiserandet av tacksamhet och glädje; att behålla lugn i både framgång och misslyckande. Ett oreaktivt tillstånd av lugn där vi inte är beroende av yttre feed back eller bekräftelse för hur vi mår.”

Så enkelt på pappret… och faktiskt – så enkelt att praktisera. Känn lite tacksamhet och glädje över det du har och ju tuffare utgångsläge desto viktigare att uppleva tacksamhetskänslan. Med det lär man sig att uppskatta de små sakerna i livet och att vara glad över det mest basala, eller banala i tillvaron.

Igår t ex var väl inte den roligaste dagen på året, vädret var grååått, tuuungt på jobbet och lite allmänt seeegt sådär men inombords kände jag mig lugn och trygg och det var trots allt en bra dag.

Och varje dag avslutar jag med att knäppa händerna och inom djupet av mig själv tacka för det jag har; för att jag är frisk, för min familj, mina närmaste och att de mår bra, att vi bor i Sverige och inte behöver vara rädda när vi går och lägger oss om natten. Ja, ungefär så och det känns så bra att somna i den känslan.

Jag är övertygad. Santosha är så starkt!

Godnatt!

Torsdagskväll och Jathis yoga med mina fina ladies. Fick en rejäl dos inspiration och klarhet under passen förra helgen som jag valde att testa idag. Jag föredrar att pröva det nya INNAN jag ska kasta mig ut på riktigt. På riktigt betyder i det här fallet att det blir yoga i min egen regi någon gång nästa år. Ser så mycket fram emot det! Och då vill jag vara på det klara med hur saker och ting kan landa i olika människor och vad som kan komma tillbaka på mig.

Så. Nu är det kommunicerat och ”out there” att jag ska ha egna yogalektioner nästa år och därmed lite jobbigare att komma undan om jag försöker att ducka, backa eller avvika från fokus. Vik hädan motstånd!

Ikväll började jag passet med en intoningsövning. När vi möts kommer vi med olika förutsättningar, olika bagage, olika energier och energinivåer vilka sätter en prägel på gruppen. Att tona in är ett sätt att landa, att sätta en gemensam vibration och nivå att utgå ifrån. I My Spirit Yogan gör vi det med hjälp av ljud. Just ljuden är tongivande (!) för hela det systemet. Vi använder tonande och vibrationer för att komma närmare känslan vi upplever för stunden. Skitjobbigt i början, obeskrivligt skönt när man får kläm på det. Idag ser jag det som ett komplement de andra övningarna.

Den mest basala av alla intoningar är att tillsammans säga ordet Aum (om) tre gånger. Det räcker för att sätta en givande vibration inom oss och i vår omgivning. Idag testade jag en lite mer avancerad variant med att vi fokuserade på tre olika chakror – energicentrum – i vårt system; hjärtchakrat Anahata chakra, rotchakrat Mooladhara chakra och kronchakrat Sahasrara chakra. Till varje chakra finns ett ljud kopplat, eller mer en stavelse, som hjälper oss att nå och öppna upp området så att energierna kan strömma fritt genom ryggraden som är bäraren till alla chakror. För ovanstående chakror är ljuden just A,U och M – dvs Aum (om) när du binder samman alla ljuden. Det är otroligt fint att börja med den här övningen. Den sätter stämningen direkt.

En helt annan stämning, ton och vibration är det med säkerhet på Friends Arena ikväll när Swedish House Mafia regerar. Lever fortfarande på hoppet att jag faktiskt kommer att vara där imorgon kväll…

När jag berättar för vänner och bekanta att jag går en yogalärarutbildning inom Ashtanga Yoga-traditionen så är en vanlig reaktion: ojojoj, skaderisken är stor och att de känner flera som fått sluta med yoga för att de fått ont i kroppen istället för det motsatta. Det är naturligtvis jättetråkigt och tyvärr lätt hänt om man forcerar kroppen utan att lyssna på den, vilken kroppsutövning eller träningsform det än gäller. Man vill gärna tro att just yogaövningar – asanas – är tricket för en frisk och stark kropp och själ därför att de ger snabba resultat, såväl på kroppslig som själslig närvaro. Det stämmer väl in på mig och hur jag praktiserat yoga – tidigare. Det ska vara enkelt och gå snabbt och gärna ge en snabb lösning på ett problem, t ex stress, oro och rastlöshet. Dock är det en sanning med modifikation därför att endast fysisk prestation kan bryta ner kroppen på sikt. Därför är det glädjande att det finns fler delar än asanas i yogan att ta till sig och utveckla sig med.

En viktig insikt för mig under året har varit att se Ashtanga yogan ur dess holistiska perspektiv – ett system där flera olika delar hänger samman och hur hela det systemet kan påverka människan och alla olika kroppar vi är involverade i, inte bara den fysiska. Syftet med yoga är att skapa balans i kroppens olika energisystem för att uppnå fysisk och psykisk (andlig/själslig) hälsa. Utöver fysiska kroppen har vi andekroppen, känslokroppen, tankekroppen och kausalkroppen som i förening (jug=yoga) leder till inre frid.

I västvärlden är Ashtanga yoga synonymt med asanas, när asanas i själva verket endast är ett av stegen i Ashtanga/Astanga/Asta Anga Yoga – den åttalemmade yogan. De åtta benen är;

Yama – regler för hur man ska förhålla sig till sin omvärld
Niyama – riktlinjer för hur man ska behandla sig själv
Asanas – kroppsövningar
Pranayama – andningsövningar
Pratyahara – kontroll av sinnena
Dharana – koncentration, förmågan att styra och fokusera medvetandet
Dyana – meditation, utveckla ett samspel med det vi försöker förstå
Samadhi – total upplösning, en sammansmältning med alltet – Oneness

Vi plockar gärna de delar ur Ashtanga yogan som vi har kunskap om, som vi gillar eller som vi har lättast att applicera på våra liv och lämnar de andra svårare eller mer tidskrävande benen bakom oss. Vi har i många fall en pragmatisk och praktisk syn på livet och söker inte efter det som ger djupare mening och ger oss kanske inte tid och kraft att fundera på det som ligger bortanför det alldeles uppenbara. Ju enklare kontext och mindre att klura på desto lättare är det att vi tar det synliga eller uttalade för isolerad sanning och inte söker oss vidare till ökat vetande.

Det är jag den första att skriva under på, även om jag numera strävar i den motsatta riktningen. En insikt är att det tar tid och är inte lätt att vara människa (absolut inte menat på ett negativt sätt). Det tar tid att leva i nuet och vara närvarande i det man ser och upplever – och det man vill se och uppleva framåt, det man drömmer om och visualiserar framför sig. Jag upplever det som att det samhälle och form som jag lever och verkar i inte lirar med yogans syn på tillvaron och människan. Så är det då i mig eller i min omgivning som jag ska söka förståelse och förändring?

Jag vill leva med yogan och göra den till en del av mig och hela min sfär. Därav detta projekt – yoga for real, eller hur jag försöker se och omfamna mitt liv och min vardag utifrån ett yogiskt perspektiv. Ibland lyckas det och ibland får man jobba vidare. Som sagt – det är okej.

Klart är att det inte finns någon quick fix för livet. Livet är ett ständigt sökande och upplevande – liksom yogan. Väljer man genvägen och endast praktiserar en form av yogans oändliga möjligheter tar den av kroppen istället för att ge och tillföra ny energi.

Känner du att du fastnat? Börja med att ställa frågor. En enda fråga kan hjälpa oss att öppna ögonen på oss själva för att ta oss ur ett destruktivt livsmönster: What else is possible?

Hur ofta ser eller upplever du något som du reflekterar över och värderar den tanken eller känslan som bra eller dålig, rätt eller fel? Mig händer det hela tiden.

I den verklighet vi lever värderar vi gärna våra tankar och känslor och sätter namn på dem; vissa är bra och vissa är inte bra. De som inte är bra försöker vi komma undan eller göra oss av med – istället för att bemöta alla med ”det är okej”.

Om vi någonstans utgår från att alla våra tankar och känslor är okej och om vi bemöter alla våra tankar och känslor med ”det är okej” når vi en helhet i oss själva. Det är när vi delar upp våra tankar och känslor i två kolumner – ”okej” eller ”inte okej” vi blir ett tvådelat hus och förvirringen uppstår. Strävan är naturligtvis att vara ett helt tempel. Eller säg så här; frustrationen och stressen kommer av att du försöker att undvika eller fixa och dona med det som inte känns bra, det är kroppens reaktion på en negativ känsla.

Sinnet håller fast vid att ständigt se, döma och jämföra och det är ingen idé att försöka besegra sinnet. Det är liksom en match du inte kan vinna och du kommer att bli totalt utmattad, till ingen nytta. Varför inte pröva på att låta det vara som det är? Likt en flod full med skräp som du bara låter flyta förbi…

När vi kan se sinnet som något som finns utanför oss som bara fortsätter och fortsätter ger det oss en frihet att kunna leva i närvaro och se detta istället för att kämpa emot eller rätta in sig i något som i grunden inte är jag.

… jag hatar mörkret – det är okej; jag gillar att tända ljus – det är okej; jag ser ut som ett spöke – det är okej; jag sätter på lite rött läppstift – det är okej; å, jag har fått en finne på hakan – det är okej; satan vilken dålig hårdag – det är okej; men kan han inte torka av diskbänken ordentligt – det är okej; jag hinner inte äta frukost – det är okej; shit, jag har glömt att sätta på vinterdäcken – det är okej; jag tar cykeln – det är okej; rött ljus… det är okej; min mamma är sjuk – det är okej, eller det är ju egentligen inte alls okej men det är okej att jag känner att det inte är okej.

Den känslan av lugn, befrielse och lätthet som kommer med ”det är okej” är svår att beskriva. Den måste upplevas. Vad ska till för att du ska göra det?

Malin Berghagen

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Naturligt Snygg

Just another WordPress.com site

Beauty Comes Clean

... Eller går yoga att förena med vardagen?

lilla.u

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Maria Helander

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Malin på ön

... Eller går yoga att förena med vardagen?

Yoga, mat och meningen med livet

... Eller går yoga att förena med vardagen?

YogaLiv

En blogg om yoga och livet

Peppen - en blogg om veganism, yoga och hållbar livsstil.

En blogg om hälsa, hållbar livsstil och allmän pepp!