Vaknade upp till denna grå novembersöndag – men inte vilken söndag som helst utan Fars söndag.

Igår var jag på Skogskyrkogården och tände ett ljus för min pappa som inte finns mer, iallafall inte i denna andevärld.

Han var inte speciellt närvarande i mitt liv, min far. Med en skilsmässa mellan honom och min mamma tidigt 70-tal följde en plikttrogen far-dotter-relation som utvecklades till en icke existerande vuxen-tonåring-relation. Sedan blev jag också vuxen och fick svårare och svårare att sanktionera hans plats i mitt liv. När jag precis fått mitt första barn blev han allvarligt sjuk och ett år senare gick han bort. Då kom verkligheten ifatt mig och jag började jag fundera på vem jag var och hur det kunnat vara om jag hade haft en närvarande pappa i mitt liv.

Jag är förmodligen inte det enda skilsmässobarnet från 70-talet med en hopplöst tafatt 40-talistpappa, frånvarande i såväl yttre som inre liv. Det finns många historier som vittnar om detsamma: en pappa som är helt oförmögen till känslor och handling och ett barn som bara vill bli bekräftat. Och ju större ansträngning desto hårdare fall.

Där fanns absolut en mamma, men en mamma kan aldrig ta en pappas plats och resultatet blev en duktig flicka som bara kunnat existera i ett tillstånd av aktivitet, prestation och sökande efter bekräftelse. Från det vakuumet har jag har fått jobba hårt för att hitta mig själv och min egen väg och sätt att bekräfta mig själv. My Spirit Yogan och min yogalärare Minanda har hjälpt mig oerhört mycket på vägen och jag har genom djupa meditationer och processer kunnat se – och släppa taget om känslor som i grunden är kopplade till min barndom och förlusten av min pappa.

Jag har valt att säga adjö och släppa taget om tyngande känslor och kvar finns bara essensen – att han är min pappa. Det går liksom inte att bortse ifrån. Jag valde honom i min skapelseprocess och han är, och kommer alltid att vara, en del av mig och mitt allra innersta jag. Jag har förlåtit honom hans brister och bett honom förlåta mig för det jag gjorde honom och med det följde ett lugn och frid inom mig.

Jag gick igenom den frigörelseprocessen på en retreat i somras och efter meditationen låg jag ner i gräset och tittade upp i himlen och på molnens psykedeliska rörelsemönster. Plötsligt öppnades de vita molnkuddarna och ett stort hjärta uppenbarades på himlen och jag kände kärlek strömma emot mig. Jag började skratta och fick därmed beviset på att när man upplever en känsla totalt i 100% närvaro släpper den och omvandlas till glädje – Everything totally experienced converts into joy.

Det här låter kanske konstigt och lite luddigt men det är faktiskt så: Vi går runt i tillvaron och försöker undvika jobbiga känslor. Känner vi något så stänger vi gärna av för att hindra frustration och smärta. Det i sin tur leder till en massa undertryckta känslor och blockeringar. När man tar itu med dem och upplever dem helt och fullt släpper de taget om kroppen och lämnar utrymme för frid och glädje. Det är naturligtvis så att undertryckta känslor ligger i lager och där man hittar en finns det oftast mer att hämta… Men det man en gång släppt kommer inte tillbaka. Tack och lov!

En fantastiskt och djupt rörande bok om en liten flicka och hennes dubbelbottnade relation till sin pappa är Åsa Lindeborgs Mig äger ingen. Så mycket kärlek och så mycket smärta.

Till mina barn var jag picky och valde den mest fantastiska pappan och honom har vi firat ordentligt idag, med allt från hjärtformade pärlplattor till teckningar med glada fiskar och slutligen en brakmiddag med rådjur, rösti och bearnaise. Det var ett gott slut på den här helgen.